I november, tiden mellan senhöst och vinterhelger, är byn bara vår. Då är det bara vi som bor här året om som ilar genom gränderna för det nödvändiga. Bröd från butiken, fisk från fiskbilen, lämna sopor, återvinning, ett besök hos en släkting med en gryta mat… Morgon och kväll bryts tystnaden kort, av fyrhjulingar på väg hem från olivlundarna. Männen har bytt kepsen mot mössor nerdragna i pannan.
Baren bommade igen. Igen. Det gör den varje år. Novemberunderlaget är inte tillräckligt.
När solen går ner lämnar katterna sina nyss solvarma trappor, och grannen stänger fönstret mot den svaga doften av vedbrasor och slår på teven. Jag med.
Jag flyttade 21 gånger innan jag hamnade här. Det var verkligen inte meningen. Nu har jag bott här längre än någon annan stans. Det är mitt privilegium.
Ella nickar nöjt.
Hemma.
Inget Campo idag. Vi hade annat:
