Oliver och sånt

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

Vi hade annat / När byn är bara vår

I november, tiden mellan senhöst och vinterhelger, är byn bara vår. Då är det bara vi som bor här året om som ilar genom gränderna för det nödvändiga. Bröd från butiken, fisk från fiskbilen, lämna sopor, återvinning, ett besök hos en släkting med en gryta mat… Morgon och kväll bryts tystnaden kort, av fyrhjulingar på väg hem från olivlundarna. Männen har bytt kepsen mot mössor nerdragna i pannan.

Baren bommade igen. Igen. Det gör den varje år. Novemberunderlaget är inte tillräckligt.

När solen går ner lämnar katterna sina nyss solvarma trappor, och grannen stänger fönstret mot den svaga doften av vedbrasor och slår på teven. Jag med.

Jag flyttade 21 gånger innan jag hamnade här. Det var verkligen inte meningen. Nu har jag bott här längre än någon annan stans. Det är mitt privilegium.

Ella nickar nöjt.

Hemma.

Inget Campo idag. Vi hade annat:

Ella in the Garden, no 29

utvalda prints

Vem älskar november i Mellansverige?

Valsen, av Ninna Kapadia

Brorsan bor alldeles utanför själva Stockholm. Det är bara en kort stund med buss.

När jag var här i somras gick jag genom björkallén i natten. När regnet plötsligt överraskade ställde jag mig under grenarna och väntade. När jag kom fram till huset hade håret torkat.

Nu är det november. Det är ännu bara eftermiddag och vi går genom parken på väg till middag hos yngste sonens och minsta barnbarnet. Det är redan väldigt mörkt ute. Jag lyser med mobilens ficklampa för att inte trampa i de värsta pölarna. Vi sneddar över den tömda stora plaskdammen.

Inomhus är det varmt och ljust. Vackert. Bordslampor, taklampor. Ljuslyktor.

Jag vet att under novemberkvällarna går folk på kurser och möten, och dom åker till sin kör och sjunger tillsammans. Man vänjer sig vid mörkret, säger dom, man vänjer sig vid allt. Linnea säger att man faktiskt till och med kan tycka om det. Hon säger att det kan vara som en lättnad. Att man kan tycka att när november äntligen kommer, så är det som att få krypa in under en filt, och bli lämnad ifred för ett tag. Alla tillägger att det blir bättre när snön kommer.

Om den kommer

Man vänjer sig?

Saga Wendotte, på Fotografiska i Stockholm

Nästa dag går vi till Fotografiska. Vi ser snö på bild. Det är faktiskt riktigt vackert. Jag önskar alla i Stockholm, av hela mitt hjärta, att snön kommer snart, att det blir precis lagom mycket snö, och att den ligger kvar precis lagom länge. Men själv har jag lite hemlängtan, efter mina berg och min solnedgång. Dit där frosten aldrig når. Blev jag någon annan när jag bytte plats? Eller bytte jag plats för att jag var någon annan? Eller kanske är jag bara jag. Precis som Ella.

Fotografiska museet i Stockholm.