Det nya normala.

Äntligen kunde man sitta en kväll i trädgården med vänner. Äntligen kunde vi hälla upp vin, skratta, flytta oss in i skuggan, se solen gå ner, tända ljuslyktor, och ivrigt avbryta varandra.

Lite avstånd mellan oss, förstås. Ingen kroppskontakt. Och någon saknades. Men ändå.

Vi har inte alla reagerat likadant på karantänen. Ingen har mått bra hela tiden, men nu, när den långsamt, förhoppningsvis, börjar gå mot sitt slut, börjar vi fundera på vad den gjort med oss. Har vi blivit lyckligare? Tacksammare? Modigare? Oroligare? Tydligare?

Kommer vi att förändras igen? Kommer världen förändras igen?

Det ‘nya normala’ – som det kallas här. Det vi ska återgå till, lite taget. Aldrig som förr, med andra ord? Kommer vi alla att gå igenom en gemensam sorgeprocess? Det där första året, som när man har förlorat en nära anhörig. När allt ska genomlevas, på nya villkor, alla födelsedagar, alla högtider, alla årstider, alla vanor. Allt som ska hända igen. Bara på ett annorlunda vis. Aldrig som förr.


bild: Ella in the Garden, no 39 (sisterhood)

(dag 62) Corona. En bild.

Vardagen får gärna flyta på. Speciellt nu.

Annat är det med konsten. Bildskapandet.

Det ska skava.

Konsten lever alltid sitt eget liv. Lite vid sidan om. Skapandet kommer och går. Ibland blir bilder inte till på ett tag. Ibland sitter de hårt inne. Ibland går det fortare. Men det går aldrig fort.

Ibland passar de mig själv bättre än de passar min publik. Men det är som det ska.

De är lite som vänner. Lite röriga ibland. Rakt på ibland. Ibland behöver vi jobba på att komma överens. Det har funnits de som trodde att de inte skulle behöva anstränga sig. Det visade sig alltid vara fel. En bild måste anstränga sig. Annars varar den bara i ett ögonblick.


bild: Ella in the Garden, no 37.

(dag 58) Corona. Lovely man.

Igår tog jag med mig piccolon upp till campo. Jag spelade lite för svalorna. Dom verkade tycka att det var helt OK. Eller också så brydde dom sig inte.

Internet vimlar av snälla människor. I Italien finns det, till exempel, en liten medelålders man som är en känd piccolomusiker. Han heter Nicola.

Nicola är lärare på ett stort universitet. Han spelar i flera stora orkestrar. Solo. Över hela världen. Kompositörer skriver speciellt for honom. Han är helt enkelt väldigt bra på att spela piccolo.

Nicola har också suttit i karantän nu. Han har ägnat flera timmar i veckan åt att göra live-sändningar på facebook; workshops med tips och övningar för den som vill lära sig spela bättre. Och han har tålmodigt och ödmjukt svarat på frågor i direktsändning, frågor på alla nivåer, även frågor från en 66-årig nybörjare. Han älskar musik.

Nicolas engelska uttal är lite knackigt, men det råder ingen som helst tvekan om vad han menar när han säger att det är viktigt att öva skalor, warm-ups, men att mest av allt är det very important att också varm up your soul. ”You have to listen to good music. You have to have that inside of you. ”

Man blir bara glad, helt enkelt, av såna människor. Kär nästan. ❤️ Nicola.