När dagarna går.

Dagarna går fort nu. De går fortare än jag minns att de någonsin gått. Vecka läggs till vecka, plötsligt är det en ny månad. Och igen. Jag hade nog trott att det skulle vara precis tvärtom, såhär i pandemins och restriktionernas åttonde månad.

På nyheterna handlar det bara om siffror; så många fler smittade, så mycket högre beläggning på intensivavdelningarna, så många fler arbetslösa, så långt till att vaccinet blir godkänt.

Och ändå så går tiden så rasande fort.

Jag har en idé om vad det beror på:

Jag tror att det handlar om att vi inte längre väntar på något särskilt. Visserligen så kommer allt det här antagligen vara över en vacker dag, men ingen vet riktigt när. Eller om. Eller hur. Det finns inget magiskt datum, det går inte att genomföra någon nedräkning. Kanske ser det ljusare ut i morgon, men kanske inte. Vi har vant oss vid det. Och under tiden så händer inget speciellt alls – ett vänligt ord från grannen, en bild som vill sig, ett samtal över internet, en paj i ugnen, ett tak på en bod som behöver lagas – dagar läggs till dagar, blir veckor, blir månader.

Plötsligt är det inte alls svårt att leva nuet. Det är det enda vi har.

Dagarna går fort nu. Det är lugnt.


Oliver och sånt

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.