Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Det beror på februari.

Det är februari nu. Och jag tycker att det har blivit ett smalt utbud på frukt. Citrus är det gott om, men det funkar inte så bra på frukostmuslin. Och inte finns det något passande i trädgården heller. Avocado förstås. Men jag avstår från att ha det på flingorna. Vitlöken växer till sig. Men samma sak där. Inget för muslin.

Det beror på februari. Det finns inte så mycket frukt att skörda här i februari. Grönsaker ja, men inte frukt. Så är det bara. Och vår vanliga affär säljer mest sånt som växer här. Inte sånt som växer på andra sidan jorden.


Manuel, Ascensions man, är i min ålder. Typ. Lite yngre. Han minns inte några affärer alls från sin barndom.

⁃ Det måste det ju ha funnits. Vi hade ju kaffe, och salt, i huset. Men vi åt vad som fanns. Vad som var moget just då, eller vad som kom från djuren. Jag minns inget annat.

Som jämförelse.


Russin har jag förstås. Stora feta fruktiga söta soltorkade russin, gjorda av vindruvorna från de branta backarna runt oss.

Vindruvorna, som ska beskäras nu. I februari. När månen är i nedan. Och bladen vissnat och fallit av. De beskärs hårt. Efteråt blir det bara svarta knotiga krumelurer kvar i backarna. Men snart kommer det spricka ut nya illgröna blad. Som snabbt växer till sig till långa utstickare. Som blommar diskret. Som sen också ska beskäras. Och som sen växer mer. Marken under ska hålla ren från ogräs. Igen och igen. Allt måste göras för hand för det är så brant. Maskiner går inte. Och det blir varmare. Och varmare. Men till sist är klasarna mogna. Då ska de plockas varsamt. Läggas ut på grusbäddar. Soltorkas. Vändas. Vändas. Långsamt ändra färg från grönt till skrynkligt varmt chokladbruna. Sen ska de forslas hem. Och sen tar ljudet över i byn: klipp klipp klipp. Varje litet russin klipps av. En liten liten bit stam måste lämnas kvar. Om man bara drar russinen av kvisten så håller dom sig inte länge alls.

Och man vill ju ha dom till februari, minst, så man kan strö dom över sina flingor.

Medan man inväntar jordgubbarna.


Hur länge kommer allt finnas kvar? När samlas dom sista russinen in? Vem tar över, när byarna avfolkats, när barnen flyttat till staden? Blir det bara små hårda maskinproducerade russin kvar – hitforslade från en annan del av världen?


Shit happens. Och om synapser.

Ella in the Garden no 10

Shit happens. Jag ska inte gå in på vad. Det hände igår förmiddag. Men det är inget jag kan göra något åt, så jag tänker släppa det. Nu.

Min mamma brukade säga :”Det är en mening med allt”. Jag avskydde när hon sa det. Som barn tyckte jag att lite sympati hade känts bättre.

Det tycker jag väl i och för sig fortfarande. Men kanske hade hon en poäng. Det är i vilket fall som helst ingen nytta med att gräma sig.

Det är till och med livsfarligt att gräma sig – längre än en liten stund.

Det är synapsernas fel. De finns i hjärnan. De är nervcellerna som kontaktar andra celler. Det är där kopplingarna sker. När man upplever något nytt, eller lär sig något nytt, då skapas helt enkelt nya synapser mellan olika hjärnceller. Och dom är väldigt påverkningsbara. För att inte säga lättstyrda.

Av somligt som händer oss blir vi glatt överraskade. Bingo. En ’lycko-synaps’ skickades. En gång till, och den blir kraftigare. Hållbarare. Till sist behöver man bara bli lätt påmind om ämnet för den glada överraskningen för att mungiporna ska dras uppåt och stegen bli lättare.

Det är därför man behöver akta sig för att gräma sig för mycket. Det blir synapser av det också. Men vem vill ha hjärnan full av såna synapser? Vem vill vara slav under att till sist inte ens kunna närma sig något som vagt påminner om det där man grämde sig över, utan att hela maskineriet går igång och man uppslukas av eländet. Igen.

Ibland sa min mamma andra saker också. Som att ”Man får ingenting gratis”. Näe, så är det förstås. Det gäller att anstränga sig.

Och det gäller att släppa. När det är så dags.


PS Jag är oändligt tacksam för vänner som klappar om mig ibland. Som när shit happens. Jag blir varm bara jag tänker på att jag har dom.