Corona. Karantän. Dag 11. Onsdag.

Shopping: jag låtsas att skåpen är min egen loppmarknad. Man behöver vara tidigt på plats. De verkliga fynden försvinner oftast snabbt.

Motion: det tar 326 steg att gå 10 varv i huset. Det inkluderar vissa brantare partier. Vi har två trappor. Det blir både uppåt och neråt om man går runt runt. Jag byter riktning efter hälften. För att inte fresta för hårt på knäna.

Resor: dom blev inställda – men jag har gott om tid att låta mig skickas runt mellan flygbolag och bokningsajter för att, utan någon större framgång, söka efter kompensation och återbetalningar.

Mat: variation är A och O. Man tager vad man haver, kombinerar, och hittar nya smakupplevelser. Enough said.

Nöjen : inga restaurangbesök – men jag lägger ny duk på köksbordet och väljer noggrant andra tallrikar än dagen innan – söker kreativa lösningar.

Sociala kontakter: jag borstar håret, och ägnar därefter en längre stund till att hitta riktiga skor, istället för tofflor, för att gå och kasta sopor och återvinning. Det blir spännande att se om jag möter någon. Hitintills har jag inte gjort det.

Utflykter: jag sätter på mig munskydd och intar baksätet i bilen, beredd att visa lagfart (att Campo är vårt), och med motorsåg och vedkorg bredvid mig. Vi åker raka vägen. Det tar 10 minuter dit. Jag ser mig nyfiket omkring under färden.

Fotvandringar: vid enstaka tillfällen går jag till fots tillbaka från Campo och till byn. Beredd att visa lagfart (igen) och klädd i overall och smutsiga arbetshandskar (=mitt ärende uppenbart för alla.) Väl tillbaka öppnar jag tyst ytterdörren och slinker in. Denna gång är jag lättad över att inte ha mött någon. Jag är lite osäker på legaliteten, och vågar därför inte chansa på att göra detta så ofta. Hög spänningsfaktor.


Corona. Karantän. Dag 10. Tisdag.

foto: Carolina Dolly Bostroti

Tanken slår mig att jag kanske borde vara sparsammare med det vi har i skåpen. Favoritmat, material för projekt. Sånt. Men det är knappast något större problem egentligen. Det är klart vi har vad vi behöver. Och det finns mat att köpa, även om det är krångligt att ta sig till affären, och en del kan vara utsålt. Det som är mer konstigt däremot är att vi faktiskt inte kan dela med oss av det vi har. Vi måste vara åtskilda i våra hus och lägenheter. Vi ska hålla avstånd till andra. Gärna två meter, minst. Inte röra vid sånt som andra har rört vid. Handskar. Tvätta händerna. Stå en lång bit ifrån varandra. Vinka. I ett land normalt fyllt av kindpussar är munskydd så främmande som det över huvud taget kan vara. Att kila över till en granne med lite överbliven stuvning, eller en utläst bok, det är det definitivt inte längre tal om.

Så vad gör vi istället? Jag menar, man kan bara städa under diskbänken, börja läsa uppskjutna böcker, göra någon sort hemmagympa, öva skalor, bläddra i sina gamla skissböcker, försöka plugga spanska verb, laga trerätters luncher, och vika om alla handdukar i linneskåpet… till en viss gräns.

Jo: Sociala media! Vi är på sociala media. V skickar roliga, finurliga, skämtsamma och ironiska kommentarer till varandra. Fotografier. Nyheter, bilder, frågor. Förslag. Länkar. Vi håller kontakt med familjen, vi spelar wordfued, och läser de senaste nyheterna. Via facebook, wattsapp, instagram. Vi pratar via facetime och messenger. Vi skickar videosnuttar. Unga hjälper gamla. Spellistor sänds fram och tillbaka på spotify. Vi gör vad vi kan för att hålla igång ett socialt liv.

Med andra ord: om någon någonsin tänker klaga inför mig igen på att vi ”blivit för beroende av sociala media”, så tänker jag högaktningsfullt be den personen hålla truten. Det finns tillfällen när det är guld värt. Det här är ett sådant.


Corona. Karantän. Dag 2. Måndag.

⁃ Jag vill gå ut och gå, skriver jag till Marsha i Stockholm.

⁃ Får ni inte gå ut och gå?

⁃ Näe. Vi får bara gå ut om vi har ett legitimt ärende. Det är allvar.

Paco i Madrid skriver till mig att han börjat fundera på sina livsval. Kanske dags att tänka om, menar han. Skala ner?

Tina skriver, från Kalifornien, att hon och Anthony bestämt att de måste ta ledigt från jobbet. Stanna hemma. Självpåtagen karantän. För allas skull.

Det sjunker liksom sakta in.

Man kommer behöva ändra på mycket. Just nu handlar det, för oss här i Spanien, först och främst om att rutinerna de närmsta 14 dagarna kommer att vara annorlunda. Antagligen för längre än 14 dagar. Jag är inte orolig för att bli sjuk själv. Inte ännu. Förhoppningsvis inte sen heller. Men visst tycker jag att det känns lite konstigt att inte veta hur nästa matinköp kommer gå. Sånt, saker som jag bara tagit för givet. Resa. Kunna gå ut när jag vill. Vart jag vill. Träffa vänner för en fika. Men det är inte överhängande. Inte ännu.


Campo måste skötas om. Det är också ett arbete. Det kan man inte utföra hemifrån. Jag ursäktar mig med att Rudy behöver min hjälp (det gör han) och följer med upp i bilen. Det handlar om fem minuter på enslig slingrig landsväg, och några fler på erbarmlig dålig, stenig och brant grusväg . (Det är fortfarande oklart om det får vara fler än en person i bilen. Men vi sover ju i samma säng!)

Idag är det alldeles klart ute. Bara några små vita moln mot en isblå himmel. Det blåser. Men mellan byarna nedanför oss är det stilla, jag ser inte fler än 3 bilar i rörelse på hela tiden. Vita skåpbilar. Leveranser. Inga privatbilar alls.

Sen går jag hem, till fots. En annan väg. Det tar en halvtimme. Rudy kommer att komma efter när han är klar. Att ha varit och jobbat uppe på Campo måste väl varit ett legitimt ärende?

Jag möter ingen.

När jag kommer hem läser jag att Spanien stänger gränserna vid midnatt.