Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.


OPEN STUDIO CANCELLED – video

Ibland måste man tydligen inse att det är dags att ge upp. Det blir ingen Open Studio. För mycket virus. Jag ställde in.

Jag tänkte att jag kanske kunde göra ett bildspel istället. Så blev det. Marsha tyckte jag kunde läsa in nån text till det också. Så blev det. Rudy tyckte jag kunde spela piccola med. Varför inte. Så blev det. Ann och Judy tyckte om den. Så det blev en video. Istället.

Fuck Corona. Igen.

Ibland tvingas man tänka om. Det är kanske bra. Egentligen.

Läs mer

Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.