Livet pågår.

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.

(dag 65) Corona. Fas 1.

Judy kommer hem till byn för några dagar. Ann ska försöka boka bord för romantisk födelsedag med med C. Jag vattnar. Meteorologen på TV visar solar.

Fas 1. Från idag, måndag, befinner vi oss i fas 1. Det betyder att nu ska vi få åka runt i hela provinsen. Affärer på högst 400 kvm får öppna. Människor får träffas i grupper om högst 10 (blir man vald?). Restauranger får öppna uteserveringar med högst 50% av sina platser och en meter mellan borden. (Om dom vill och har möjlighet att överleva på det. Nej, baren i byn kommer inte att öppna ännu.) Och några saker till. Men social distans råder. Och helst munskydd.

Och ’Den blomstertid nu kommer’ är inte särskilt svår att spela på piccolo. (Piccolaflöjt…)

Någon sorts sommar blir det väl i alla fall.


Dag 40. Vreeswijk. Corona. Karantän.

Man ser havet från Campo. Idag var det blåare än någonsin. Turkosblått. Det är så underligt att tänka att staden där nere, strandpromenaden, restaurangerna, cykeluthyrningen, glassbarer – allt ligger alldeles stilla. Inte en människa.

Sen går jag hem igen. Rudy stannar kvar och fortsätter att beskära träd. Det tar aldrig slut.

Anne-Lie skriver och berättar att dom har åkt UD-anvisat flyg tillbaka Sverige. UD-anvisat! Från Malaga. Dom hade hyrt alldeles vid stranden. Sen blir det kväll. Nyheterna säger att Andalusiens regionalpresident vill öppna stränderna igen, så fort det bara går. Han tycker att man borde kunna införa social distansering, och sätta en gräns för antalet besökare. Och dagligen behandla allmänna platser med ozon. Ozon?!

Regeringen lovar att barnen ska få komma ut från och med måndag. Med vårdnadshavare. En timme om dagen, högst.

Siffrorna fortsätter att fladdra förbi på tv- skärmen. Dom har slutat betyda något.

Jag suckar och sätter mig vid nothäftet. (Det är ett nybörjarhäfte för barn. Svenskt. För flöjt. Min piccolo-bok har fastnat nånstans på vägen mellan Italien och Spanien.)

Att nästa stycke att öva in visar sig vara ’Turistens Klagan’ av Cornelius Vreeswijk känns lika absurt som allt annat. Jag letar ändå upp hela texten. Och inser att den är fullkomligt underbart genial.