Dag 23. Corona. Karantän. Måndag.

Nu börjar påsk. Nu är det Semana Santa, Spaniens största högtid. Normalt sett skulle varenda stad och varenda liten by i hela landet haft fullt upp i veckor, månader ibland, med att förbereda sig.

I norr brukar det vara lite högtidligare, men inte här i Andalusien. Här brukar det vara fest.

Brukar.

I vanliga fall pågår det hela veckan. Affärerna stängda. Gatorna upplåtna för processionerna. Los nazarenos, som går först, är klädda i kåpor och höga, spetsiga hattar, och har sina ansikten täckta. (Man ska vara ödmjuk, inte skylta med vem man är som vill sona sina synder – eller med att man eventuellt har hyrt in en student att ta ens plats). Bakom kommer välordnade rader av uppklädda män, bärande på jättelika plattformar med scener ur Jesus liv. Pasos, väldigt dekorerade, väldigt tunga. Rökelsen doftar.

Normalt sett alltså.

Restaurangerna brukar vara öppna till långt inpå natten. Maten är god. Familjerna samlade, vännerna kramas, kindpussas. Barnen springer runt och samlar stearindroppar från nazarenernas långa ljus till större och större bollar. Ibland lyfter någon lite på sin förklädnad och ler mot dem, droppar lite extra stearin, passar på att ta en klunk öl, eller några bloss på en cigarrett. Kontrasten gör bara den sorgsna trumpetmusiken ännu mer suggestiv.

Det brukar vara mycket kors och mycket religion också, och för några är det yttersta allvar. Fast för de flesta är det mest fest och vackert och en anledning till att träffas.

(Och dom som varit med för många gånger förr, dom brukar packa bilen full med mat och släkt och åka ut till byn istället. Eller till ett hotell vid havet. Årets första semester. Vintern är slut.)

Så brukar det vara. Den här veckan. Fast inte i år, såklart.

Corona. Karantän. Dag 4. Onsdag.

Dag 4. Nu har jag redan tröttnat på medias nyheter och myndigheters information om v i r u s. Vad annars pågår där ute?


Folk spelar tuba och klarinett från öppna fönster i ElBorge. Klockan 20.00 varje kväll. Det hörs ända upp till Campo. Igår sjöng någon en aria från en balkong i Barcelona också. Det, och mer, ser man på fb. Vi andra applåderar. Virtuellt, om inte annat. Klockan 20.00. Tillsammans.

Navas gamla pappa går långsamt uppför den branta backen bakom vårt hus – Jag tror att han är ovetande om omvärlden. Han ler. Det brukar han göra.

’G’ är en svår not på piccolo. Det gäller alla oktaver.

Ann och jag diskuterar, via wattsapp, om Joses hund heter Rocky eller Roque.

Judy behöver svart tråd.

På Comviran i Benamargosa håller vi snällt avstånd till varandra. Och hamstrar inte. Kronärtskockorna ser delika ut. Jag köper en var till oss. Och lite annat. Rudy väntar i bilen. (Ja, vi var två i den, igen.) Kassörskan säger åt alla att använda engångshandskar. All personal bär munskydd.

Flygbolag och bokningssajter skickar mig fram och tillbaka emellan sig. Återbetalning verkar det inte bli tal om.

Mamma är 90 år och 4 dagar.

Marsha stannar på Gotland lite längre.

En del bilder måste ligga till sig innan man kan göra dom färdiga. Det lönar sig inte att ha bråttom.

På Kungsholmen i Stockholm bygger Tora, snart 3 år, en koja i vardagsrummet och bjuder bägge sina dockor på lunch.

Livet. Pågår.

Om etiketter – och om att lite bli en annan.

Ella in the Garden, no 33

Det är över 30 år sedan jag första gången packade ihop och flyttade till andra sidan världen. Den gången var det först Kalifornien. Sen Arizona. Det var innan internet, innan facetime och innan skype. Då ringde man bara kvarlämnade familjemedlemmar och vänner på julaftnar, från en telefon som satt på väggen i hallen och som hade en lång krullig sladd. Det var dyra och knastriga samtal. Ibland skickade man vykort och paket. Någon gång spelade man in ett kassettband och la det i ett vadderat kuvert med blåvita etiketter – ’by air’ – klistrade över både framsidan och baksidan.

Min engelska blev rätt bra med åren i USA. Men jag blev lite av en annan. En som fick tänka efter lite mer innan hon kastade sig in i samtal. En som alltid hade etiketten ‘from Europe ’ klistrad i pannan.

Efter nästan 10 år flyttade jag tillbaka till Sverige. (Nej, jag hade inte ens varit där och hälsat på). Svenskan var det inget fel på. Den satt i ryggmärgen. Men den räckte inte riktigt till. Det var så mycket som hade förändrats. Mjölkpaketen såg helt annorlunda ut. Busslinjerna hade nya nummer. Samtalsämnen var inte desamma. Jag var inte densamma.

Ibland visste jag inte längre exakt vilket det rätta svenska ordet att använda borde vara. Men jag aktade mig noga för att ta till engelska. Jag var rädd att det skulle ge mig etiketten ’lite mallig.’ Som någon som kände sig förmer. Som inte tyckte svenskan dög.

Nu är jag inne på nästa kapitel. Nu blir jag delvis en annan en gång till. Nu bor jag i ett gammalt hus i bergen i Andalucia och pratar knagglig spanska och äter middag klockan två, är utlänning men inte från England, ligger inte på stranden om dagarna, älskar inte öl, dansar verdiales på bar Miguel men orkar inte alltid stanna uppe till långt inpå småtimmarna. Någon som låter håret växa långt och grått, som gör konst fast aldrig i olja och som har börjat spela piccolo. Och som ibland känner sig dum för att hon inte alltid förstår vad alla säger.

Fast – ju fler och motstridiga etiketter, desto enklare börjar det kännas att helt enkelt bara vara sig själv, mitt i alltihop.