Oliver och sånt

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.


Att sluta springa

Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.


Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.