Det nya normala.

Äntligen kunde man sitta en kväll i trädgården med vänner. Äntligen kunde vi hälla upp vin, skratta, flytta oss in i skuggan, se solen gå ner, tända ljuslyktor, och ivrigt avbryta varandra.

Lite avstånd mellan oss, förstås. Ingen kroppskontakt. Och någon saknades. Men ändå.

Vi har inte alla reagerat likadant på karantänen. Ingen har mått bra hela tiden, men nu, när den långsamt, förhoppningsvis, börjar gå mot sitt slut, börjar vi fundera på vad den gjort med oss. Har vi blivit lyckligare? Tacksammare? Modigare? Oroligare? Tydligare?

Kommer vi att förändras igen? Kommer världen förändras igen?

Det ‘nya normala’ – som det kallas här. Det vi ska återgå till, lite taget. Aldrig som förr, med andra ord? Kommer vi alla att gå igenom en gemensam sorgeprocess? Det där första året, som när man har förlorat en nära anhörig. När allt ska genomlevas, på nya villkor, alla födelsedagar, alla högtider, alla årstider, alla vanor. Allt som ska hända igen. Bara på ett annorlunda vis. Aldrig som förr.


bild: Ella in the Garden, no 39 (sisterhood)

(dag 62) Corona. En bild.

Vardagen får gärna flyta på. Speciellt nu.

Annat är det med konsten. Bildskapandet.

Det ska skava.

Konsten lever alltid sitt eget liv. Lite vid sidan om. Skapandet kommer och går. Ibland blir bilder inte till på ett tag. Ibland sitter de hårt inne. Ibland går det fortare. Men det går aldrig fort.

Ibland passar de mig själv bättre än de passar min publik. Men det är som det ska.

De är lite som vänner. Lite röriga ibland. Rakt på ibland. Ibland behöver vi jobba på att komma överens. Det har funnits de som trodde att de inte skulle behöva anstränga sig. Det visade sig alltid vara fel. En bild måste anstränga sig. Annars varar den bara i ett ögonblick.


bild: Ella in the Garden, no 37.

Dag 45. Pension. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag har en del vänner i Sverige som teoretiskt sett skulle kunna börja ta ut sin pension, men som inte gjort det ännu.

Nu har jag förstått att några har upptäckt att det faktiskt är ganska skönt att de plötsligt tvingas jobba lite mindre, och kanske hemifrån. Vissa har till och med utryckt att en eventuell kortidspermittering inte skulle kännas helt fel.

Jag kan bara säga: Gå i pension. Nu. Att lönearbeta är övervärderat. Speciellt om man gjort det i ganska många år. Se det som ett livstids stipendium, om du behöver, but just do it.

– Men jag har inte råd! Inte än! Det blir för lite pengar, säger dom.

Nähä, räkna igen, säger jag. Hur mycket kostar det inte att lönearbeta?! Du köper nya kläder, för man ska se fräsig ut. Och du går till frisören. Du tar dig till jobbet varje dag. Det är inte gratis. Luncher? Inte har du matlåda med dig jämt. På vägen hem köper du ett extra gott bröd, snabblagad mat, hämtmat kanske. Det har du ju förtjänat. Du som jobbat hela dagen. Kanske en AW? Jag kan fortsätta. Det är väldigt mycket dyrare att arbeta än du kanske tror.

(Dessutom har du säkert lager av sånt som du behöver. Titta bara i garderoben. Och på vinden.)

Ta ut din pension. Så fort det bara är möjligt. Det kommer att gå hur bra som helst. Jag lovar.

Men du gör förstås som du vill.

(Det är fortfarande möjligt från 63 år. Tyvärr har dom nyligen ändrat från 61 år. Kommer möjligheten att skjutas fram ännu mer innan du har bestämt dig?)


bild: Ella in the Garden, no 2