Dag 27. Corona. Karantän. Fredag

⁃ Vi går runt runt matsalsbordet, som om vi vore hamstrar, skriver vännen i Madrid. Men, tillägger han, vi mår bra, om man kan säga så. Och vi har åtminstone en balkong.


Vår borgmästare har intervjuats i tidningen. Han säger att han känner sig trygg i vår lilla by. Han medger att det finns de som i normala fall bor i lägenhet i stan, men som nu har återvänt till sina hembyar. Nu är vi kanske fler här än vanligt, säger han. Men det är naturligt, dom kommer ju härifrån.

– Och alla lyder ju restriktionerna.

Nja, tänker jag. Det gör dom inte. Alla lyder inte restriktionerna – inte hela tiden. En del tycker att man måste ju fortfarande få springa över till kusinen (man är ju familj), eller gå över och ge råd om grannens bygge (det går ju rätt fort). Eller att man kan koppla hunden, och ta den med sig på en extra tur i byn (man får ju gå ut med den).

Min första tanke är att det är att tänja lite på gränserna. Men ingen säger något om det. Å ena sidan har vi rätt bra koll på varandra i en liten by. Å andra sidan vill man inte stöta sig med grannen.

Sen tänker jag att det handlar om förtroende. Vi är ju inte så många. Vi behöver varandra. Och för det mesta gör alla faktiskt som man ska. Nästan nästan alltid

Och vi går i alla fall inte runt runt matsalsbordet.

Jag skriver tillbaka till vännen att dom ska hålla ut. Och att när det är över kommer vi och hälsar på. Det ska bli roligt. Madrid är också väldigt fint.


Dag 24. Corona. Karantän. Tisdag.

Vi städade. Hur kul är det? Men om man nu ska vara i karantän i minst tre veckor till, så är det förstås inte någon dålig idé.

Jag hörde på radio höromdagen att ’hemma’ har fått en ny betydelse. Flera nya betydelser till och med.

När både jobb och umgänge flyttat ut (in?) till på skärmen, så kan det vara ganska avslöjande för hur hemmet ser ut. För att inte säga intimt.

Jobbmöten – till och med intervjuer i tvnyheterna – sker plötsligt mot bakgrund av den egna garderobsdörren, eller mot den öppna hallen och med barnens slängda jackor på golvet, eller mot köket. En katt hoppar upp på tangentbordet. En make ropar något. Det är inte samma sak som att segla in på jobbet i nystruken skjorta och nyborstade skor.

Även för den i karantän som inte har jobbmöten, eller behöver visa upp sig på skärmen av andra anledningar, så har hemmet förstås blivit betydligt viktigare för de allra flesta. Det är ju där vi befinner oss nu, mer eller mindre hela tiden.

Någon föreslog att när det inte är möjligt att lägga pengarna på att resa, så kanske vissa gör slag i saken och köper den där dyra mattan istället. Och de där fina tekopparna. Ny lampa över köksbordet. Det går ju fortfarande att handla på internet. Heminredningsaffärer online borde väl ha goda tider?

Någon annan kanske river ut garderoben, och sorterar äntligen upp allt. Och städar alla kökslådorna. Och bakom spisen. Ju längre karantänen pågår desto mer välordnat och dekorerat blir ’hemma’ .

Fast sen, när vi äntligen får gå ut igen – då kommer ju allt det där bara vara för kråkorna. Då kommer vi väl inte vilja sitta inne, hur fin matta vi än har.

Lite lagom städning får räcka.

Dag 22. Karantän. Corona. Söndag.

All majs som Rudy planterade har grott, och det sticker upp knallgröna blad ur jorden. Dom ser väldigt pigga ut.

Kanske blev en bild färdig idag. Äntligen. Vi får se. Den måste ligga till sig först.

På TV meddelar dom att karantänen blir förlängd med två veckor till, igen. Till totalt 6. Som det ser ut nu.

I övrigt betraktar jag förvånat mig själv, bläddrande bland noter, flyttande fingrarna i rätt ordning på en liten piccolo, medan jag blåser lagom hårt så att det kommer ut riktiga melodier. Jag tänker att det är som att det vore någon annan, en version av mig själv som jag aldrig har träffat förut. En som spelar piccolo. Lite.

Vem vet vad som kommer att hända härnäst.


bild: Ella in the Garden nr 35.