Att vänta. Och havet.

När jag går hem från Campo – oliverna och mandelträden – har jag utsikten över Medelhavet vid min sida, ända tills jag viker av mot norr och ner mot byn. Det tar en knapp halvtimme. Vägen är bara en grusväg, mest av sand och jord. Förra veckan regnade det. Då blev den lerig, och fick djupa spår efter hästhovar. Men det är torrt igen nu. Spåren syns mindre för varje dag.

Just i mina berg är det lite glest mellan byarna, men utsikten är desto vidare. Jag kan se hus och vägar, och till och med ett par mindre städer långt bort. Och jag kan höra både åsnor och mopeder.

Jag vet att det har bott människor, som jag, vid detta hav, från den ena änden till den andra, i närmre 3000 år. Det är länge. En gång var det vattnet som förenade, istället för tvärtom. Vattnet var färdvägen – för kunskaper, utbyten och kulturer.

Jag vet också att vi idag bor 150 miljoner vid Medelhavet. 150 miljoner människor. Tre kontinenter, tjugoen olika länder. Bara åtta av länderna är europeiska. Och flera av städerna har över en miljon invånare: Alger, Aten, Barcelona, Beirut, Marseille, Rom, Tunis, Tel-Aviv … Det är en märklig tanke.

En gång, för ännu mycket längre sen, fanns det inte något hav alls här. Men för fem miljoner år sedan öppnades Gibraltar sund upp, och vattnet rann helt enkelt in. Det gick tydligen ganska snabbt. Förhållandevis. Det tog bara nånstans mellan ett par månader till ett par år att fylla alltihop. Sen fanns Medelhavet.

Det sägs att om ytterligare några miljoner år kommer detta hav att försvinna igen, som alla andra hav och sjöar och vattendrag på jorden.

Medelhavet – Mediterraneum. Det betyder ”mitt i världen”. Jag är mitt i världen. Bland torra spår av hästhovar och åsneskrin – och tiden.

Det är det där med tiden igen. Som inte låter sig fångas in. Jag får hitta på något annat. Den går inte fortare för att jag väntar.


Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km

Vinterns dofter.

Vintern i de andalusiska bergen doftar… rakt. Rakt. Det doftar rakt. Jag kan inte beskriva det bättre. Rakt och friskt. Just mandelblommornas doft är underbar, men den är svag. Man måste stå alldeles nära intill.

Min pappa jobbade på olika dagstidningar i nästan hela sitt liv. Häromdagen slog det mig att doften av trycksvärta inte existerar längre. (Inte fingrar svarta av trycksvärta heller.) Jag kan sakna den. Doften, den som min pappa tog med sig hem om kvällarna. Jag kan sakna honom också. Han var den sortens pappa som älskar en för den man är. Sen dog han, alldeles för tidigt.

I början, efter begravningen, dök han upp mest hela tiden. Han hade åsikter om både det ena och det andra som jag gjorde – väldigt ofta var det för att stötta mig om jag tvekade. Han var lite vidlyftig, kan man säga. Njutningslysten.

Numera är det mer sällan som han hör av sig. Han har väl blivit upptagen med annat. Eller så kanske man bleknar med åren när man faktiskt är död.

Dottern tycker att jag romantiserar honom. Men vi var nära.

Och vad ska man annars göra med en saknad? Jag hade tänkt döpa henne efter honom. Men sen överraskade hon oss med att vara en flicka. Senare gav hon sin egen son hans namn. Som andranamn, men ändå. Det gjorde mig glad.

Innan jag föddes spelade pappa saxofon i ett band. Han skulle uppskatta min nya passion med piccolon. Och uppmuntra mig.

Inne i byn är vinterdoften nästan precis densamma som ute i campo. Utom att jag ibland blir uppmärksammad på att Pilar kokar kikärtor, eller just har hängt tvätt till tork på sin terass. Ibland kör en moped förbi också. Jag stänger noga fönstret när jag övar på piccolon. Jag tycker det vore pinsamt om alla hörde.

Det är fortfarande bara januari. Allt är ännu bara i början.

Ivan