Oliver och sånt

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

Att ta sig runt.

Vi är i fas 1. Man måste inte stanna hemma längre.

Hur tar man sig runt? I bergen går bussen från byn en gång om dagen. Och en gång tillbaka. I princip. Den är aldrig någonsin ens i närheten av att vara fullsatt. En gång om dagen. Men man får vara glad för det lilla. I princip.

Egen bil är förstås norm i byn sedan länge. Fast det är ju inte alla som har (råd). Eller, om man har, så kanske den behöver lagas… Eller någon annan i familjen använder den just denna dagen. Det är inte alltid lätt att planera.

Mopeder är vanliga. Dom knattrar. Och har alltid en plastback fastknuten där bak, så man kan forsla saker. Sånt man skördat. Mat till sig själv. Eller till djuren. Furhjulingar är bra med. Speciellt om man ska ut på små grusvägar i campo.

Alla har dom sitt egen knatter. Det är aldrig någon tvekan om vem som kommer uppför blacken.

Åsna? Dom används fortfarande. Fast dom var fler förr.

Jag skulle faktiskt tycka det vore kul att köra en moped mellan byarna. Men jag vågar inte. Och jag har ingen. Ingen åsna heller. Det skulle jag också tycka vore kul.

Man klarar sig förstås utan mycket mer än man tror. Och jag har ju en bil. Fast igår var den på lagning. Lika bra det. Jag trivs rätt bra här hemma.