(dag 62) Corona. En bild.

Vardagen får gärna flyta på. Speciellt nu.

Annat är det med konsten. Bildskapandet.

Det ska skava.

Konsten lever alltid sitt eget liv. Lite vid sidan om. Skapandet kommer och går. Ibland blir bilder inte till på ett tag. Ibland sitter de hårt inne. Ibland går det fortare. Men det går aldrig fort.

Ibland passar de mig själv bättre än de passar min publik. Men det är som det ska.

De är lite som vänner. Lite röriga ibland. Rakt på ibland. Ibland behöver vi jobba på att komma överens. Det har funnits de som trodde att de inte skulle behöva anstränga sig. Det visade sig alltid vara fel. En bild måste anstränga sig. Annars varar den bara i ett ögonblick.


bild: Ella in the Garden, no 37.

Corona. Karantän. Dag 5. Torsdag.

Jag äter alltid frukost i pyjamas. Jag dricker alltid mitt morgonkaffe med varm havremjölk, medan jag tittar ut, upp mot bergen, och funderar över den nya dagen. Sen övergår jag alltid till att läsa nyheterna. Just den här morgonen lägger Rudy bönor i blöt. Det gör han ungefär var tredje dag. Pintobönor. Det är också som vanligt.

När jag har matat katterna går jag alltid ner i ateljén, och slår mig ner vid mitt bord.

Genom fönstret mot torget brukar jag först se Laura, och sen Pilar gå ner till byns lilla affär. De brukar ha brödpåsar med sig.

Dom kommer förbi den här morgonen också.

Men dom går var för sig. Med flera meter emellan.

Och dom har blå plasthandskar och munskydd på sig.

Mari syns inte till alls.

Sen ser jag Alvaro komma småspringande genom gränden, mot sin bil. Men han kommer snabbt tillbaka med något han hämtat, och försvinner in i huset igen.

Hans bil brukar inte alls stå här så här dags . Han brukar redan ha åkt till jobbet.

Ingenting är riktigt som vanligt. Det är bara önsketänkande.

’Som vanligt’ verkar plötsligt så åtråvärt.


På eftermiddagen blir det i alla fall klart att vi får åka upp till Campo med verktyg och ta hand om träden. Det räknas som vårt jobb. Det är bara det att om vi ska åka bil dit tillsammans, så måste vi ha ansiktsmasker på oss. Bägge två.

Jag kollar desperat i skåpen – och hittar till min lycka både masker och engångshandskar, kvar från förra årets keramikkurser! Glasyrer är ju inte helt ofarliga. Leve konsten. Alltid ett steg före. Mot Campo.


Sovrummen saknar ofta dörrar.

Ann och Judy var här. Vi har våra konstkvällar. Det är ovärderligt. Och så enkelt: man hänger fram sina senaste bilder, fixar lite vin och plock – och sen pratar vi hela kvällen. Om allt. Till sent. Vi turas om. Det handlar inte bara om konst. Vi är vänner. Nära vänner.

En gång hörde jag ett radioprogram där en forskare berättade om vårt behov av närhet. Hon sa att barn, exempelvis, inte nödvändigtvis behöver ha sina egna separata rum. Vad de behöver är närhet. Hon tillade att föräldrar som arbetar många extratimmar för att ha råd med större hus, eller större lägenheter, med separata rum för alla, kan vara lite missledda. Särskilt om det innebär att de är borta hemifrån mer, och tröttare när de äntligen kommer hem.

– Människor, unga och gamla, sa hon, är helt kapabla att hitta sätt att dra sig tillbaka när de behöver. Det man inte kan göra på egen hand är att vara tillsammans med andra människor.

Byarna här Axarquia är små, men de gamla husen är ihopbyggda med varandra, ibland med smala gränder emellan. Sovrummen saknar ofta dörrar, ytterdörrarna står ofta på glänt. Jag hör när grannarna sjunger för sina barn, till och med när skeden träffar kanten på kaffekoppen om fönstren är öppna. De hör oss svära när våra bönor kokar över. Vi bor här tillsammans. Vi är trygga här. På norrsidan av vårt hus öppnar naturen upp mot dalen och nästa berg. Där kan man vandra i timmar utan att träffa någon. Men byarna, och husen, är byggda för människor, och med kunskapen om att det vi behöver mest är faktiskt varandra.