Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Är det verkligen viktigt att städa?

Jag är inte så bra på att städa. Vi är inte så bra på det. Att städa är så tråkigt. Och otacksamt. Inte så konstigt att det så sällan förekommer i filmer och böcker. Ingen verkar tvätta heller.

Genom åren har vi ändå, mer eller mindre, utvecklat nån sorts system med olika ansvarsområden där den egna tröskeln får gälla. Men visst ser jag mig om först, innan jag går och öppnar dörren ifall Pilar eller Rafael eller Gertrudis eller någon annan knackar på. Hur ser det ut? Presentabelt? Tillräckligt?

Pilar, å andra sidan, sopar de två trappstegen upp till sin ytterdörr varje dag. Och en bit av gränden framför. Så klart jag tycker att det blir fint. Inne hos henne finns inte ett dammkorn. Det har jag sett. Det finns det inte hos Jose och Paco, eller Maruja och Rafael heller, eller hos Gertrudis och Antonio. (Gertrudis har ont i höfterna, så Paki hjälper henne.) Alla har dom det skinande rent. Våttorkade golv. Glänsande familjefoton. Alltid. Jag fattar inte hur det går till.

Inne i Malaga centrum är gatorna lika rena som Pilars trappa. De spolas av tidigt varje morgon. Och ibland någon gång till under dagen. Det har jag också sett med egna ögon.

Suck. Det är lätt att känna det som att man ligger efter. Men egentligen gillar jag ju att komma hem till den som har det rörigt. Då kan man kasta sig i deras soffa, och skratta.


Städning fungerar däremot väldigt bra om man har svårt att komma igång i ateljén. Om man säger till sig själv: OK, då det är lika bra jag dammsuger istället, då vips, så har man fått en mycket bättre eller i alla fall roligare idé.

Ella tycker att man kan blunda istället. Tills ett barmhärtigt mörker sänker sig.


(Man kan också få en ny alldeles ljuvlig liten piccolo levererad, och aldrig mer tycka sig ha tid att städa igen överhuvudtaget. Livet. Man måste älska det. )


Meningen med livet.

Marsha tog just tåget från Stockholm till Paris. Det är som det ska. Jag reser med, i tanken. Och hon skickar bilder. Hon skickade en bok till mig också. Om ålar och om livet och hemligheterna och sanningar och inte.

Yngste sonen skriver att han har examinationer och nya kurser att klara sig igenom. Och det kommer bilder på ett litet barnbarn. Jag ler i fåtöljen, bläddrar fram och tillbaka på skärmen. Kommenterar. Klickar igen. Tittar på bilderna igen.

Ute är det betydligt kallare än vanligt. Men om man har kofta och brasa så känns det rätt skönt inomhus. Och om det är mitt på dagen och solen skiner – och man inte vill ta sig upp till Campo just då – då räcker det med att sätta sig framför fönstret för att bli varm. Det vet både jag och katterna.

Piccolon stretar. Så klart. Den är inte av högsta kvalitet precis. Men den är mitt mål.

Jag läser.

Ella söker bilder, uttryck. Det kommer.

Så länge man har mål är allt rätt bra.

Mål som Paris.

Eller en piccolo.

Eller något annat.

Livet.

Skiss: Ella in the Garden, no 31