OPEN STUDIO CANCELLED – video

Ibland måste man tydligen inse att det är dags att ge upp. Det blir ingen Open Studio. För mycket virus. Jag ställde in.

Jag tänkte att jag kanske kunde göra ett bildspel istället. Så blev det. Marsha tyckte jag kunde läsa in nån text till det också. Så blev det. Rudy tyckte jag kunde spela piccola med. Varför inte. Så blev det. Ann och Judy tyckte om den. Så det blev en video. Istället.

Fuck Corona. Igen.

Ibland tvingas man tänka om. Det är kanske bra. Egentligen.

Läs mer

(dag 62) Corona. En bild.

Vardagen får gärna flyta på. Speciellt nu.

Annat är det med konsten. Bildskapandet.

Det ska skava.

Konsten lever alltid sitt eget liv. Lite vid sidan om. Skapandet kommer och går. Ibland blir bilder inte till på ett tag. Ibland sitter de hårt inne. Ibland går det fortare. Men det går aldrig fort.

Ibland passar de mig själv bättre än de passar min publik. Men det är som det ska.

De är lite som vänner. Lite röriga ibland. Rakt på ibland. Ibland behöver vi jobba på att komma överens. Det har funnits de som trodde att de inte skulle behöva anstränga sig. Det visade sig alltid vara fel. En bild måste anstränga sig. Annars varar den bara i ett ögonblick.


bild: Ella in the Garden, no 37.

Corona. Karantän. Dag 5. Torsdag.

Jag äter alltid frukost i pyjamas. Jag dricker alltid mitt morgonkaffe med varm havremjölk, medan jag tittar ut, upp mot bergen, och funderar över den nya dagen. Sen övergår jag alltid till att läsa nyheterna. Just den här morgonen lägger Rudy bönor i blöt. Det gör han ungefär var tredje dag. Pintobönor. Det är också som vanligt.

När jag har matat katterna går jag alltid ner i ateljén, och slår mig ner vid mitt bord.

Genom fönstret mot torget brukar jag först se Laura, och sen Pilar gå ner till byns lilla affär. De brukar ha brödpåsar med sig.

Dom kommer förbi den här morgonen också.

Men dom går var för sig. Med flera meter emellan.

Och dom har blå plasthandskar och munskydd på sig.

Mari syns inte till alls.

Sen ser jag Alvaro komma småspringande genom gränden, mot sin bil. Men han kommer snabbt tillbaka med något han hämtat, och försvinner in i huset igen.

Hans bil brukar inte alls stå här så här dags . Han brukar redan ha åkt till jobbet.

Ingenting är riktigt som vanligt. Det är bara önsketänkande.

’Som vanligt’ verkar plötsligt så åtråvärt.


På eftermiddagen blir det i alla fall klart att vi får åka upp till Campo med verktyg och ta hand om träden. Det räknas som vårt jobb. Det är bara det att om vi ska åka bil dit tillsammans, så måste vi ha ansiktsmasker på oss. Bägge två.

Jag kollar desperat i skåpen – och hittar till min lycka både masker och engångshandskar, kvar från förra årets keramikkurser! Glasyrer är ju inte helt ofarliga. Leve konsten. Alltid ett steg före. Mot Campo.