Livet pågår.

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.

Att ta sig runt.

Vi är i fas 1. Man måste inte stanna hemma längre.

Hur tar man sig runt? I bergen går bussen från byn en gång om dagen. Och en gång tillbaka. I princip. Den är aldrig någonsin ens i närheten av att vara fullsatt. En gång om dagen. Men man får vara glad för det lilla. I princip.

Egen bil är förstås norm i byn sedan länge. Fast det är ju inte alla som har (råd). Eller, om man har, så kanske den behöver lagas… Eller någon annan i familjen använder den just denna dagen. Det är inte alltid lätt att planera.

Mopeder är vanliga. Dom knattrar. Och har alltid en plastback fastknuten där bak, så man kan forsla saker. Sånt man skördat. Mat till sig själv. Eller till djuren. Furhjulingar är bra med. Speciellt om man ska ut på små grusvägar i campo.

Alla har dom sitt egen knatter. Det är aldrig någon tvekan om vem som kommer uppför blacken.

Åsna? Dom används fortfarande. Fast dom var fler förr.

Jag skulle faktiskt tycka det vore kul att köra en moped mellan byarna. Men jag vågar inte. Och jag har ingen. Ingen åsna heller. Det skulle jag också tycka vore kul.

Man klarar sig förstås utan mycket mer än man tror. Och jag har ju en bil. Fast igår var den på lagning. Lika bra det. Jag trivs rätt bra här hemma.


Dag 45. Pension. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag har en del vänner i Sverige som teoretiskt sett skulle kunna börja ta ut sin pension, men som inte gjort det ännu.

Nu har jag förstått att några har upptäckt att det faktiskt är ganska skönt att de plötsligt tvingas jobba lite mindre, och kanske hemifrån. Vissa har till och med utryckt att en eventuell kortidspermittering inte skulle kännas helt fel.

Jag kan bara säga: Gå i pension. Nu. Att lönearbeta är övervärderat. Speciellt om man gjort det i ganska många år. Se det som ett livstids stipendium, om du behöver, but just do it.

– Men jag har inte råd! Inte än! Det blir för lite pengar, säger dom.

Nähä, räkna igen, säger jag. Hur mycket kostar det inte att lönearbeta?! Du köper nya kläder, för man ska se fräsig ut. Och du går till frisören. Du tar dig till jobbet varje dag. Det är inte gratis. Luncher? Inte har du matlåda med dig jämt. På vägen hem köper du ett extra gott bröd, snabblagad mat, hämtmat kanske. Det har du ju förtjänat. Du som jobbat hela dagen. Kanske en AW? Jag kan fortsätta. Det är väldigt mycket dyrare att arbeta än du kanske tror.

(Dessutom har du säkert lager av sånt som du behöver. Titta bara i garderoben. Och på vinden.)

Ta ut din pension. Så fort det bara är möjligt. Det kommer att gå hur bra som helst. Jag lovar.

Men du gör förstås som du vill.

(Det är fortfarande möjligt från 63 år. Tyvärr har dom nyligen ändrat från 61 år. Kommer möjligheten att skjutas fram ännu mer innan du har bestämt dig?)


bild: Ella in the Garden, no 2