Åldern vi har är inte verklig.

Igår intervjuades en sångerska på TV. Henne hörde jag talas om som liten. Hon var rätt gammal redan då, tyckte jag. Till hösten ska hon ut på turné. Journalisten undrade hur hon orkar. – Får man fråga hur gammal du är?

Sångerskan tänkte efter.

⁃ Det varierar, svarade hon. Det kan vara olika olika dagar. I dag är jag …

Hon tänkte lite till innan hon svarade.

⁃ 62. Idag är jag 62 år.


Hur gammal är jag idag?

Jag är inte 22 år, som grannen som jag såg måla taket inne i ett nyrenoverat hus igår. Han stod högst upp på en stege, med roller och hink, medan två av hans kompisar stod nedanför och tittande på. Den ena rökte en cigarett.

Jag är inte 10 år, som pojkarna som kivas nere på vägen.

Jag är inte 50+, som Pilar, som säkert fortfarande sover gott i sitt sovrum på andra sidan gränden. Tids nog ska hon kliva upp och förbereda dagen. I hennes hus bor både en mormor, en syster, en måg och två nästan-tonåringar.

Jag är inte 90 år, som Rafael, som varje dag oändligt långsamt tömmer en hink vatten över Vincentos bouganvilla, och som sen blir stående en stund och tittar ner i dalen, med den tomma hinken i handen.

Jag är nog … 61… ganska stel efter en extra lång vandring i bergen igår, men mitt i livet, och fortfarande utan kallelse till Corona-vaccinering. 61 år, inte 62, för jag är inte riktigt ifatt den där kloka sångerskan som jag såg på teve igår.

I morgon är jag kanske 79 år. Det händer också ibland. Men inte idag.


När dagarna går.

Dagarna går fort nu. De går fortare än jag minns att de någonsin gått. Vecka läggs till vecka, plötsligt är det en ny månad. Och igen. Jag hade nog trott att det skulle vara precis tvärtom, såhär i pandemins och restriktionernas åttonde månad.

På nyheterna handlar det bara om siffror; så många fler smittade, så mycket högre beläggning på intensivavdelningarna, så många fler arbetslösa, så långt till att vaccinet blir godkänt.

Och ändå så går tiden så rasande fort.

Jag har en idé om vad det beror på:

Jag tror att det handlar om att vi inte längre väntar på något särskilt. Visserligen så kommer allt det här antagligen vara över en vacker dag, men ingen vet riktigt när. Eller om. Eller hur. Det finns inget magiskt datum, det går inte att genomföra någon nedräkning. Kanske ser det ljusare ut i morgon, men kanske inte. Vi har vant oss vid det. Och under tiden så händer inget speciellt alls – ett vänligt ord från grannen, en bild som vill sig, ett samtal över internet, en paj i ugnen, ett tak på en bod som behöver lagas – dagar läggs till dagar, blir veckor, blir månader.

Plötsligt är det inte alls svårt att leva nuet. Det är det enda vi har.

Dagarna går fort nu. Det är lugnt.


Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.