Dag 13. Karantän. Corona. Fredag.

Det är förmiddag och jag sitter i min ateljé, mitt rum, vid mitt bord. I vårt hus. I vår gränd. I vår by. I provinsen Malaga. I Axarquia. Andalucia. Spanien. På jorden. I Universum.

Som barn älskade jag att skriva ut hela adressen så. ’Jorden, Universum’. Det var spännande. Jag var del av något stort. Något oändligt! På baksidan av kuverten till brevvännerna skrev jag omsorgsfullt ut alltihop. Ibland använde jag mina bästa kulspetspennor i olika färger. Jag tyckte att det blev så fint, och det kändes betydelsefullt.

Dessa morgnar är det lite tvärtom. Med adressen, menar jag.

Innan jag kommer helt till medvetande, och slår upp ögonen måste jag alltid situera mig. Och då blir ordningen den andra. Då kommer universum först, sen världen, sen vännerna, och familjen. Likt en vallhund ringar jag in var allt och alla befinner sig – i trygghet? – och avslutar slutligen med mig själv. Var är jag?

För bara ett par veckor sedan var det inte alls säkert att svaret skulle vara ’hemma, i sängen’. Kanske var jag i ett annat land? Ett annat sovrum? Ett gästrum? En god väns soffa? Kanske till och med ett enkelt hotellrum i någon liten stad. Med en smal balkong mot en liten gata, varifrån jag nyfiket kunde titta ner på morgonrusningen, och söka med blicken efter ett frukostkafé…

Det var då det.

Men som jag minns det så var jag alltid lika glad åt att komma hem igen. Till mitt bord, i mitt hus, i min gränd…på jorden, i universum.

Här, som är det enda plats där jag får vara nu.

Ett tag till.

Det blir bra det med.

(Det här blev kanske krångligare än det behövde vara. Jag har antagligen lite för mycket tid för händer. Egentligen ville jag nog bara ha sagt att jag känner mig trygg här hemma. Och att jag tycker att det bästa vore om vi alla bara stannade hemma just nu. Tills det är över.)


bild: Ella in the Garden, nr 30

Corona. Karantän. Dag 10. Tisdag.

foto: Carolina Dolly Bostroti

Tanken slår mig att jag kanske borde vara sparsammare med det vi har i skåpen. Favoritmat, material för projekt. Sånt. Men det är knappast något större problem egentligen. Det är klart vi har vad vi behöver. Och det finns mat att köpa, även om det är krångligt att ta sig till affären, och en del kan vara utsålt. Det som är mer konstigt däremot är att vi faktiskt inte kan dela med oss av det vi har. Vi måste vara åtskilda i våra hus och lägenheter. Vi ska hålla avstånd till andra. Gärna två meter, minst. Inte röra vid sånt som andra har rört vid. Handskar. Tvätta händerna. Stå en lång bit ifrån varandra. Vinka. I ett land normalt fyllt av kindpussar är munskydd så främmande som det över huvud taget kan vara. Att kila över till en granne med lite överbliven stuvning, eller en utläst bok, det är det definitivt inte längre tal om.

Så vad gör vi istället? Jag menar, man kan bara städa under diskbänken, börja läsa uppskjutna böcker, göra någon sort hemmagympa, öva skalor, bläddra i sina gamla skissböcker, försöka plugga spanska verb, laga trerätters luncher, och vika om alla handdukar i linneskåpet… till en viss gräns.

Jo: Sociala media! Vi är på sociala media. V skickar roliga, finurliga, skämtsamma och ironiska kommentarer till varandra. Fotografier. Nyheter, bilder, frågor. Förslag. Länkar. Vi håller kontakt med familjen, vi spelar wordfued, och läser de senaste nyheterna. Via facebook, wattsapp, instagram. Vi pratar via facetime och messenger. Vi skickar videosnuttar. Unga hjälper gamla. Spellistor sänds fram och tillbaka på spotify. Vi gör vad vi kan för att hålla igång ett socialt liv.

Med andra ord: om någon någonsin tänker klaga inför mig igen på att vi ”blivit för beroende av sociala media”, så tänker jag högaktningsfullt be den personen hålla truten. Det finns tillfällen när det är guld värt. Det här är ett sådant.


Corona. Karantän. Dag 8. Söndag.

Det har just meddelats att karantänen förlängs med två veckor. Över påsk. Det betyder tre veckor till. Men det var ju väntat.

På morgonen visar keramikugnen +285 C grader varmt. Då har det gått ner ungefär 700 grader. Men man ska inte öppna den förrän det gått ner till 100 grader. Jag har sällan det tålamodet. Vid +150 brukar jag öppna en liten liten springa en kort stund, bara så man ser översta lagret – det är en rund toppmatad ugn – jag vill åtminstone få ett hum om hur det har gått så långt.

+285 grader C.

Det kommer att ta ett tag till. Men det går inte att skynda på. Inte det heller.

Utsidan av ugnen känns behagligt varm. Jag lägger handflatorna mot den, och minns kakelugnar från förr.

Tålamod.