Tillbaka hemma sköljer det spanska språket över mig igen. Jag har alltid tyckt att det låter gott. Som varm mjölkchoklad. Mjukt. Speciellt här. Här suddas konsonanter ut, och ord blandas med leenden, gester, ljud.
I Andalucia har spanskan, kastilianskan, sin alldeles egen klang. ‘Andaluz’. Det kan vara förvirrande först, speciellt om man lärt sig uttal någon annanstans, men man vänjer sig. Och den låter ju olika i alla andra landsändar också. Te acostumbras. Mer eller mindre.
Fast riktigt så enkelt är det inte. Förutom dialekterna, och att grammatiken tycks bli mer komplicerad ju mer man lär sig, så spelar språken i sig en viktig roll på det nationella planet i Spanien. Här finns det ju fler än ett. Så vem ska bestämma vad? På vilket språk? I Katalonien, med Barcelona, pratas det katalanska, t.ex.. Många katalaner röstade för att bryta sig fria från övriga Spanien. Det är konfliktfyllt. Ingenting är löst. Åsikter går vitt isär, men att bara kalla det vanligaste språket, kastilianska, för spanska kan lätt förvandlas till ett ställningstagande.
Fast pratar gör man. Överallt. Hela tiden. På gatan, i gränden, genom den nerrullade bilrutan, hos doktorn, i färgaffären. Den som står bakom i kön får vackert vänta. Eller lägga sig i.
Har man inget att tillägga så upprepar man helt enkelt vad den andre sagt.
– Regando las flores?
– Regando las flores.
Det fungerar alltid. Men det är bra om man kommer ihåg att le!
I övrigt håller jag på att renovera och röja upp i ateljén. Det är väldigt rörigt. Och Ella har betydligt mer tålamod än jag.
Målar väggarna grå?
Målar väggarna grå.
art writing feminism 
Lämna en kommentar