Dag 40. Vreeswijk. Corona. Karantän.

Man ser havet från Campo. Idag var det blåare än någonsin. Turkosblått. Det är så underligt att tänka att staden där nere, strandpromenaden, restaurangerna, cykeluthyrningen, glassbarer – allt ligger alldeles stilla. Inte en människa.

Sen går jag hem igen. Rudy stannar kvar och fortsätter att beskära träd. Det tar aldrig slut.

Anne-Lie skriver och berättar att dom har åkt UD-anvisat flyg tillbaka Sverige. UD-anvisat! Från Malaga. Dom hade hyrt alldeles vid stranden. Sen blir det kväll. Nyheterna säger att Andalusiens regionalpresident vill öppna stränderna igen, så fort det bara går. Han tycker att man borde kunna införa social distansering, och sätta en gräns för antalet besökare. Och dagligen behandla allmänna platser med ozon. Ozon?!

Regeringen lovar att barnen ska få komma ut från och med måndag. Med vårdnadshavare. En timme om dagen, högst.

Siffrorna fortsätter att fladdra förbi på tv- skärmen. Dom har slutat betyda något.

Jag suckar och sätter mig vid nothäftet. (Det är ett nybörjarhäfte för barn. Svenskt. För flöjt. Min piccolo-bok har fastnat nånstans på vägen mellan Italien och Spanien.)

Att nästa stycke att öva in visar sig vara ’Turistens Klagan’ av Cornelius Vreeswijk känns lika absurt som allt annat. Jag letar ändå upp hela texten. Och inser att den är fullkomligt underbart genial.


Dag 23. Corona. Karantän. Måndag.

Nu börjar påsk. Nu är det Semana Santa, Spaniens största högtid. Normalt sett skulle varenda stad och varenda liten by i hela landet haft fullt upp i veckor, månader ibland, med att förbereda sig.

I norr brukar det vara lite högtidligare, men inte här i Andalusien. Här brukar det vara fest.

Brukar.

I vanliga fall pågår det hela veckan. Affärerna stängda. Gatorna upplåtna för processionerna. Los nazarenos, som går först, är klädda i kåpor och höga, spetsiga hattar, och har sina ansikten täckta. (Man ska vara ödmjuk, inte skylta med vem man är som vill sona sina synder – eller med att man eventuellt har hyrt in en student att ta ens plats). Bakom kommer välordnade rader av uppklädda män, bärande på jättelika plattformar med scener ur Jesus liv. Pasos, väldigt dekorerade, väldigt tunga. Rökelsen doftar.

Normalt sett alltså.

Restaurangerna brukar vara öppna till långt inpå natten. Maten är god. Familjerna samlade, vännerna kramas, kindpussas. Barnen springer runt och samlar stearindroppar från nazarenernas långa ljus till större och större bollar. Ibland lyfter någon lite på sin förklädnad och ler mot dem, droppar lite extra stearin, passar på att ta en klunk öl, eller några bloss på en cigarrett. Kontrasten gör bara den sorgsna trumpetmusiken ännu mer suggestiv.

Det brukar vara mycket kors och mycket religion också, och för några är det yttersta allvar. Fast för de flesta är det mest fest och vackert och en anledning till att träffas.

(Och dom som varit med för många gånger förr, dom brukar packa bilen full med mat och släkt och åka ut till byn istället. Eller till ett hotell vid havet. Årets första semester. Vintern är slut.)

Så brukar det vara. Den här veckan. Fast inte i år, såklart.

Lycka är att ha några fikonträd – men det är dubbla känslor.

Å ena sidan vill jag bara njuta av Campo, ta in naturen, bergen, vyerna. Arbeta i någorlunda lagom takt, plocka oliver och mandlar, rensa upp, hjälpa Rudy med det han vill och behöver. Dela med mig.

Å andra sidan är jag mer än medveten om allvaret för många, de som brukar sin mark för sitt levebröd. I våra berg handlar det om små familjeföretag, inga storbruk, och många har andra arbeten också, vid sidan om- men inte desto mindre måste det gå ihop, och ge åtminstone en liten vinst. Det måste betala sig. Investeringar måste visa sig vara de rätta. Det får inte regna vid fel tid. Men det måste regna. Kanske borde vindruvor bytas ut mot avocado? Eller mango? Vore det värt att gå helt ekologisk? Kanske borde man åtminstone sälja druvorna till vingårdar som gör nya moderna torra viner av dom – istället för Vino Dulce. Russin? Är det värt arbetet? Kanske orkar farfar inte hjälpa till nästa år? Och morbror har flyttat till stan. Syrran också. Med hela sin familj. Och subventionerna kommer och går. USA har höjt importtullarna på olivolja. Exporten har gått ner. Importerade varor från länder med sämre kontroll står på hyllorna. Betalningen går ner. För olivoljan får bönderna nu 40% mindre jämfört med för några år sedan. Som exempel. Det är allvar.

Maria säger att de inte längre tänker pressa mer olivolja än vad hennes och sonens hushåll själva behöver under året, och jag har full förståelse. Det lönar sig snart inte.

Det är ett djäkla slit, helt enkelt.

När jag står i köket och sakta ringlar vår gyllene goda olivolja över mina nygrillade fiskbitar, och över tomaterna och muhammaran, och salladen med nyplockad spenat – då vet jag inte om jag ska tacka min lyckliga stjärna att jag åtminstone har det privilegiet, eller sälla mig till protesterna. Eller jo, det vet jag : självklart bägge delarna.

För Spaniens lantbrukare har börjat protestera. Inte bara olivoljebönderna. Det gäller ersättningen för mjölken också. Och osten, allt. Nya EU-bestämmelser, import, politik, vinstgirighet, kapitalism – en komplicerad historia med många aktörer där det, som vanligt, är de som sliter med själva produktionen som är de stora förlorarna.

Och protesterna växer, de syns plötsligt över hela landet. Gubbar och gummor på traktorer och fyrhjulingar ger sig ut. Blockerar vägarna. Skapar köer. Visar upp sig. Förklarar läget. Har fått nog. Mer än nog.

Tro mig, det kommer fortsätta. Det spanska fotfolket är inte kända för att ge upp.

Precios justos para un olivar vivo!