Om etiketter – och om att lite bli en annan.

Ella in the Garden, no 33

Det är över 30 år sedan jag första gången packade ihop och flyttade till andra sidan världen. Den gången var det först Kalifornien. Sen Arizona. Det var innan internet, innan facetime och innan skype. Då ringde man bara kvarlämnade familjemedlemmar och vänner på julaftnar, från en telefon som satt på väggen i hallen och som hade en lång krullig sladd. Det var dyra och knastriga samtal. Ibland skickade man vykort och paket. Någon gång spelade man in ett kassettband och la det i ett vadderat kuvert med blåvita etiketter – ’by air’ – klistrade över både framsidan och baksidan.

Min engelska blev rätt bra med åren i USA. Men jag blev lite av en annan. En som fick tänka efter lite mer innan hon kastade sig in i samtal. En som alltid hade etiketten ‘from Europe ’ klistrad i pannan.

Efter nästan 10 år flyttade jag tillbaka till Sverige. (Nej, jag hade inte ens varit där och hälsat på). Svenskan var det inget fel på. Den satt i ryggmärgen. Men den räckte inte riktigt till. Det var så mycket som hade förändrats. Mjölkpaketen såg helt annorlunda ut. Busslinjerna hade nya nummer. Samtalsämnen var inte desamma. Jag var inte densamma.

Ibland visste jag inte längre exakt vilket det rätta svenska ordet att använda borde vara. Men jag aktade mig noga för att ta till engelska. Jag var rädd att det skulle ge mig etiketten ’lite mallig.’ Som någon som kände sig förmer. Som inte tyckte svenskan dög.

Nu är jag inne på nästa kapitel. Nu blir jag delvis en annan en gång till. Nu bor jag i ett gammalt hus i bergen i Andalucia och pratar knagglig spanska och äter middag klockan två, är utlänning men inte från England, ligger inte på stranden om dagarna, älskar inte öl, dansar verdiales på bar Miguel men orkar inte alltid stanna uppe till långt inpå småtimmarna. Någon som låter håret växa långt och grått, som gör konst fast aldrig i olja och som har börjat spela piccolo. Och som ibland känner sig dum för att hon inte alltid förstår vad alla säger.

Fast – ju fler och motstridiga etiketter, desto enklare börjar det kännas att helt enkelt bara vara sig själv, mitt i alltihop.

Livet borde vara en hobby.

Att ha en hobby – det är att ha en passion. En passion som har ett egenvärde – utan krav på framgång, utan stress och konkurrens, utan prestationsångest. Man har en hobby bara för att det är roligt. Och för att man inte kan låta bli.

En hobby blir aldrig färdig. Och ingen kan sätta betyg på den. Den är bara ens alldeles egen. Man kan hålla på med den nån vecka, eller många år. Man kan byta hobby, man kan lägga ner den, man kan återkomma till den. Man kan gå med i föreningar, eller ha en hemlig hobby. Eller dela den med några få. Man kan gå kurser. Eller avstå. Man kan uppslukas av den. Man kan förvåna andra med den. Det finns nog inget man inte kan göra med en hobby – om man bara låter den vara just … en hobby.

En hobby kan dessutom handla om princip vadsomhelst, bara det är något som man är intresserad av. Man kan samla på frimärken eller vackra stenar eller tekannor eller renovera gamla cyklar eller skåda fåglar eller träna hästar eller odla bonsaiträd eller studera stoicism eller tillverka fiskedrag eller bada kallbad – eller något helt annat.

Numera vet man att hjärnan inte slutar producera nya hjärnceller förrän man dör. Eller förrän man slutar använda den. En hobby fungerar perfekt som hjärngympa. Det är faktiskt inte mycket som slår en hobby på det området.

Dans är en hobby som ligger väldigt högt på listan enligt hjärnforskarna. Dans ger motion, hjärngympa (i synnerhet om man väljer en dansstil med koreografi) och social samvaro. Allt i ett. Oslagbart. Att lära ett nytt språk är inte så illa heller. Och det ger ju ringar på vattnet eftersom man får ny kunskap om andra kulturer på köpet. Konst går fint också. Det är aldrig för sent att köpa en skissbok, till exempel, och några frestande pennor, och ge sig ut i vimlet. Att teckna av verkligheten är definitivt hjärngympa. (Tricket är att teckna det man ser, inte vad man tror att man ser. Garanterat nya upptäckter.)

Men det är ingen riktig hobby om det inte är roligt. Och man kan ha hur många hobbys man vill.

Jag tycker att hela livet borde vara en hobby.


Oväder

Det är så här års, under årets första månader, som vädret i bergen är totalt oförutsägbart. Dagarna kan vara varma, till och med sommarvarma enligt svenska mått. Men ibland har vi regn, och ibland viner en envis vind från norr. I timmar. Den här veckan visar nyheter och medier bilder av översvämningar – hagelstormar till och med – några kilometer bort. Men just hos oss har det bara kommit regn så här långt. Ett ganska snällt och mycket välkommet regn.

Vårt sovrum är nästan den högsta punkten i byn.

När vi hade renoverat färdigt det rummet, och satt in ett stort nytt fönster som stod emot regn och blåst, och det första nattliga åskovädret efter det slog till – då låg jag vaken i sängen, alldeles intill glasrutan, med vidöppna ögon och tittade. Det pågick hur länge som helst.

Nästa dag skrev jag, fortfarande helt lyrisk, till Rudys syster Tina i Kalifornien och beskrev allt. Mullret. De plötsliga hårda knallarna. Katterna som gömde sig. Smattret av störtskurarna mot terassernas soltak. Men först och främst ville jag berätta om de väldiga blixtrarna. De som lyste upp hela bergssidor. Och som kom så tätt så tätt. Det var det vackraste oväder jag sett.

Tina svarade (med omtanke!) :

⁃ Du vet väl att blixten går genom fönstret?

Näe. Det hade jag inte tänkt på.

Numera rafsar jag ihop kudde och täcke och letar upp en annan säng, längre ner i huset om jag räknar till mindre än 3 kilometer mellan blixt och dunder.

För det mesta.

Ibland väntar jag till 2 kilometer.

Ibland väntar jag ännu längre.

Jag kan inte låta bli.

Men så här långt regnar det bara hos oss den här gången. Det är rätt fint det med. Och man sover tryggt.


PS Det var igår kväll. Idag, lagom till en tidigt frukost, väcks jag av att det är vår tur. I blixtljuset ser jag att det samlats hagel i solstolen på framsidan. Jag torkar upp lite vatten som trängt in under dörren, medan kaffet kokar. Och räknar först till 6 km. Nästa till 4. Och undrar varför det heter oväder på svenska. O-väder. O som i olåst, obegriplig, okunnig. Jag har svårt att tänka mig mer väder. Sen är det här. 0 km