Spanska? – eller ”Pintando las paredes gris”

Tillbaka hemma sköljer det spanska språket över mig igen. Jag har alltid tyckt att det låter gott. Som varm mjölkchoklad. Mjukt. Speciellt här. Här suddas konsonanter ut, och ord blandas med leenden, gester, ljud.

I Andalucia har spanskan, kastilianskan, sin alldeles egen klang. ‘Andaluz’. Det kan vara förvirrande först, speciellt om man lärt sig uttal någon annanstans, men man vänjer sig. Och den låter ju olika i alla andra landsändar också. Te acostumbras. Mer eller mindre.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Förutom dialekterna, och att grammatiken tycks bli mer komplicerad ju mer man lär sig, så spelar språken i sig en viktig roll på det nationella planet i Spanien. Här finns det ju fler än ett. Så vem ska bestämma vad? På vilket språk? I Katalonien, med Barcelona, pratas det katalanska, t.ex.. Många katalaner röstade för att bryta sig fria från övriga Spanien. Det är konfliktfyllt. Ingenting är löst. Åsikter går vitt isär, men att bara kalla det vanligaste språket, kastilianska, för spanska kan lätt förvandlas till ett ställningstagande.

Fast pratar gör man. Överallt. Hela tiden. På gatan, i gränden, genom den nerrullade bilrutan, hos doktorn, i färgaffären. Den som står bakom i kön får vackert vänta. Eller lägga sig i.

Har man inget att tillägga så upprepar man helt enkelt vad den andre sagt.

– Regando las flores?

Regando las flores.

Det fungerar alltid. Men det är bra om man kommer ihåg att le!


I övrigt håller jag på att renovera och röja upp i ateljén. Det är väldigt rörigt. Och Ella har betydligt mer tålamod än jag.

Målar väggarna grå?

Målar väggarna grå.

språkkurs i Málaga

3 reaktioner på ”Spanska? – eller ”Pintando las paredes gris”

  1. Intressant, det här med ljud. Mjuka, hårda, vassa, luddiga. Du skriver att spanskan du möter när du kommer hem till dina vackra berg är som varm mjölkchoklad. Mjuk. Jag läser in hemtrevlig, trygg. Ett vänligt språk. Fyllt av leenden dessutom. Fint.
    Själv upplever jag talad spanska som kulsprutesmatter. Entonigt och skarpt. Ett snabbt, effektivt språk utan nyanser. Ganska fult att lyssna på. Ändå har jag levt med spanska språket och litteraturen sen jag var tonåring och förälskade mig i Spanien, läst mycket, rest mycket, talat en hel del. Men hittar inte skönheten i det talade språket, trivs inte med melodin, helt enkelt, som knappt är en melodi förresten, utan snarare raka linjer staplade på varann. Talad italienska använder fler toner, fler nyanser, det blir en melodi. Franska? Japanska? Svenska lär vara ett av jordens mest melodiska språk, men vi hör det inte själva.
    Det är underbart att du går omkring i varm choklad därnere i ditt nya hemland, underbart! Och jag möts av kulsprutesmatter när jag stiger av planet i Malaga, om än vänligt. Kanske därför jag aldrig bosatt mig där? Näe. Det vill jag inte tro.

    Gilla

  2. Tänk vad olika man kan uppfatta saker! Det du beskriver gällande spanskan, kunde lätt vara hur jag beskriver italienskan. Trots att jag en gång trodde att det var Italien som jag skulle flytta till.

    Gilla

    • Ja, det är intressant. Och jag tycker italienskan är en aning vackrare än spanskan, men skulle absolut inte vilja bo där. Dä ä olika, som vi säger i Hälsingland (en sjungande och krängande dialekt, men mera som kolsyrat vatten än varm, len drickchoklad).

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s