(dag 60) Corona. Kunskap.

Vi är förstås del av ett gigantiskt experiment. Ingen vet vad som egentligen är rätt åtgärder nu, eller vad som vore det bästa att göra härnäst.

Men några vet faktiskt bättre än andra.

För egen del vill jag gärna lita på medicinska experter. På de som gör åtminstone kvalificerade gissningar. Humanister. De som inte sneglar åt vad det kostar i kronor och ören, men som har utbildning och kunskaper om virus, pandemier, smittsamma sjukdomar.

Vad som däremot gör mig oerhört besviken är politiker som försöker vinna poäng på att klaga, kritisera, och på att utnyttja situationen för sin egen (politiska) vinning.

Spanien vimlar av sådana. Klagare. Och de skrämmer mig mer än viruset. Allvarligt. Och det finns människor som väljer att lyssna på dom!

Äldste sonen är molekylärbiolog. Men han arbetar numera hellre med människor, och med sina händer, än med data och experiment och med att skriva rapporter.

När jag frågar om han nu ändå inte ska gå tillbaka till sitt gamla ämnesområde och se om han kan vara till någon nytta i allt det här, så säger han att han är osäker på om hans kunskaper räcker till.

Så svarar bara den som ägnat större delen av sitt liv till att studera, disputera i, och forska vidare i ämnet det gäller.

Det är som vanligt. Det är alltid de okunniga som tror sig veta bäst.


bild: L.A. Rosemary. Ur serie :Interiores

Lycka är att ha några fikonträd – men det är dubbla känslor.

Å ena sidan vill jag bara njuta av Campo, ta in naturen, bergen, vyerna. Arbeta i någorlunda lagom takt, plocka oliver och mandlar, rensa upp, hjälpa Rudy med det han vill och behöver. Dela med mig.

Å andra sidan är jag mer än medveten om allvaret för många, de som brukar sin mark för sitt levebröd. I våra berg handlar det om små familjeföretag, inga storbruk, och många har andra arbeten också, vid sidan om- men inte desto mindre måste det gå ihop, och ge åtminstone en liten vinst. Det måste betala sig. Investeringar måste visa sig vara de rätta. Det får inte regna vid fel tid. Men det måste regna. Kanske borde vindruvor bytas ut mot avocado? Eller mango? Vore det värt att gå helt ekologisk? Kanske borde man åtminstone sälja druvorna till vingårdar som gör nya moderna torra viner av dom – istället för Vino Dulce. Russin? Är det värt arbetet? Kanske orkar farfar inte hjälpa till nästa år? Och morbror har flyttat till stan. Syrran också. Med hela sin familj. Och subventionerna kommer och går. USA har höjt importtullarna på olivolja. Exporten har gått ner. Importerade varor från länder med sämre kontroll står på hyllorna. Betalningen går ner. För olivoljan får bönderna nu 40% mindre jämfört med för några år sedan. Som exempel. Det är allvar.

Maria säger att de inte längre tänker pressa mer olivolja än vad hennes och sonens hushåll själva behöver under året, och jag har full förståelse. Det lönar sig snart inte.

Det är ett djäkla slit, helt enkelt.

När jag står i köket och sakta ringlar vår gyllene goda olivolja över mina nygrillade fiskbitar, och över tomaterna och muhammaran, och salladen med nyplockad spenat – då vet jag inte om jag ska tacka min lyckliga stjärna att jag åtminstone har det privilegiet, eller sälla mig till protesterna. Eller jo, det vet jag : självklart bägge delarna.

För Spaniens lantbrukare har börjat protestera. Inte bara olivoljebönderna. Det gäller ersättningen för mjölken också. Och osten, allt. Nya EU-bestämmelser, import, politik, vinstgirighet, kapitalism – en komplicerad historia med många aktörer där det, som vanligt, är de som sliter med själva produktionen som är de stora förlorarna.

Och protesterna växer, de syns plötsligt över hela landet. Gubbar och gummor på traktorer och fyrhjulingar ger sig ut. Blockerar vägarna. Skapar köer. Visar upp sig. Förklarar läget. Har fått nog. Mer än nog.

Tro mig, det kommer fortsätta. Det spanska fotfolket är inte kända för att ge upp.

Precios justos para un olivar vivo!