Vi är i fas 1. Man måste inte stanna hemma längre.

Hur tar man sig runt? I bergen går bussen från byn en gång om dagen. Och en gång tillbaka. I princip. Den är aldrig någonsin ens i närheten av att vara fullsatt. En gång om dagen. Men man får vara glad för det lilla. I princip.

Egen bil är förstås norm i byn sedan länge. Fast det är ju inte alla som har (råd). Eller, om man har, så kanske den behöver lagas… Eller någon annan i familjen använder den just denna dagen. Det är inte alltid lätt att planera.

Mopeder är vanliga. Dom knattrar. Och har alltid en plastback fastknuten där bak, så man kan forsla saker. Sånt man skördat. Mat till sig själv. Eller till djuren. Furhjulingar är bra med. Speciellt om man ska ut på små grusvägar i campo.

Alla har dom sitt egen knatter. Det är aldrig någon tvekan om vem som kommer uppför blacken.

Åsna? Dom används fortfarande. Fast dom var fler förr.

Jag skulle faktiskt tycka det vore kul att köra en moped mellan byarna. Men jag vågar inte. Och jag har ingen. Ingen åsna heller. Det skulle jag också tycka vore kul.

Man klarar sig förstås utan mycket mer än man tror. Och jag har ju en bil. Fast igår var den på lagning. Lika bra det. Jag trivs rätt bra här hemma.

---

Systerskap. (Corona)

Med vetskapen om att jag, vi, kanske, eventuellt, nu, efter över två månaders full karantän skulle kunna röra mig, oss, lite längre bort än mellan hemma, Campo, och veckohandla, så ställer jag mig frågan:

Vart? Vart vill jag åka?

(Till barnbarnen är uteslutet. För långt bort. Likaså att ta emot långväga gäster. Det är bara tillåtet att röra sig inom vår provins…)

Vart? Ingen aning.

Det är helt enkelt inte platser som jag längtar efter. Platser har jag. Det är vänner och familj. Intressant upptäckt.