Äntligen kunde man sitta en kväll i trädgården med vänner. Äntligen kunde vi hälla upp vin, skratta, flytta oss in i skuggan, se solen gå ner, tända ljuslyktor, och ivrigt avbryta varandra.
Lite avstånd mellan oss, förstås. Ingen kroppskontakt. Och någon saknades. Men ändå.
Vi har inte alla reagerat likadant på karantänen. Ingen har mått bra hela tiden, men nu, när den långsamt, förhoppningsvis, börjar gå mot sitt slut, börjar vi fundera på vad den gjort med oss. Har vi blivit lyckligare? Tacksammare? Modigare? Oroligare? Tydligare?
Kommer vi att förändras igen? Kommer världen förändras igen?
Det ‘nya normala’ – som det kallas här. Det vi ska återgå till, lite taget. Aldrig som förr, med andra ord? Kommer vi alla att gå igenom en gemensam sorgeprocess? Det där första året, som när man har förlorat en nära anhörig. När allt ska genomlevas, på nya villkor, alla födelsedagar, alla högtider, alla årstider, alla vanor. Allt som ska hända igen. Bara på ett annorlunda vis. Aldrig som förr.
bild: Ella in the Garden, no 39 (sisterhood)
