några fönster…

…några fönster från en container blev ett skåp. En utsliten klänning blev en skjorta. En tavla blev en annan. En trasa blev en nåldyna. Ett åsnestall blev ett hem. Återanvändning är också en form av motståndshandling. Ibland får man klappa sig själv på axeln. Och tänka att man får vara tacksam att livet gett en lite verktyg. I synnerhet när de nya virussiffrorna lägger sitt gråa skimmer över vardagen, och man undrar hur det ska gå. Det är inte längre den som har mest prylar när den dör som vinner, det var länge sen. För de allra flesta av oss gäller det nu att stanna, och se sig omkring.

Jag längtar efter att komma hem

Jag längtar efter att komma hem.

Jag är hemma förstås. Det har vi varit precis hela tiden, sen i november förra året. (En natt campade vi på Campo, men det räknar jag inte).

Det handlar att komma hem.

Efter att ha varit någon annan stans.

Det handlar om att sätta nyckeln i låset, släppa ner väskan på hallgolvet. Ta en runda, kolla att allt är som vanligt. Att det är vattnat. Att katten mår bra. (Vi har hjälp av grannar, alltid) Att inget fönster har blåst upp, och att kylskåpet inte läckt. Och att inse att man inte lämnade det helt välstädat överallt.

Det handlar om att öppna väskans dragkedja, gräva efter den där souveniren, presenten, minnet…. Låta resten vara. Tvätta kan man göra en annan dag.

Om att älska sitt hus, älska sitt hemma.

Om att ta ett varv till, och sen dimpa ner i fåtöljen och skicka meddelandet: Hemma nu. Allt gick bra. Tack för allt. Vi ses snart igen. Kram.

Vi körde till stan och köpte nya lakan, åtminstone.

Corona-året.

xxx

Fuck Corona, skriver Marsha. Hon menar inte att vi ska strunta i alla försiktighetsåtgärder. Hon håller bara med mig när jag skriver om tillståndet i Spanien. Om hur augusti, den stora semestermånaden, nu inleds med stängda barer och folktomma vägar, och nyhetsreportagen intervjuar småbarnsfamiljer som helt enkelt fortsätter att hålla sig hemma. Alla fiestor är inställda, de fina skorna står långt in i garderoben, nätterna är spöklikt tomma på torgen, resor är inställda.

Fuck Corona. Vissa dagar undrar jag hur allt ska sluta, hur människor ska orka, och när jag ska få träffa min familj igen. Barnen. Barnbarnen.

Fuck Corona.

Som inte ska få ta ifrån oss förväntan, glädje, spänning.


(… under förutsättning att ingen oförutsett händer… så anmäl dej gärna här:

https://facebook.com/events/s/open-art-studio-cutar/270019450956028/?ti=icl )