Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.


Att sluta springa

Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.


Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.


Att ta sig runt.

Vi är i fas 1. Man måste inte stanna hemma längre.

Hur tar man sig runt? I bergen går bussen från byn en gång om dagen. Och en gång tillbaka. I princip. Den är aldrig någonsin ens i närheten av att vara fullsatt. En gång om dagen. Men man får vara glad för det lilla. I princip.

Egen bil är förstås norm i byn sedan länge. Fast det är ju inte alla som har (råd). Eller, om man har, så kanske den behöver lagas… Eller någon annan i familjen använder den just denna dagen. Det är inte alltid lätt att planera.

Mopeder är vanliga. Dom knattrar. Och har alltid en plastback fastknuten där bak, så man kan forsla saker. Sånt man skördat. Mat till sig själv. Eller till djuren. Furhjulingar är bra med. Speciellt om man ska ut på små grusvägar i campo.

Alla har dom sitt egen knatter. Det är aldrig någon tvekan om vem som kommer uppför blacken.

Åsna? Dom används fortfarande. Fast dom var fler förr.

Jag skulle faktiskt tycka det vore kul att köra en moped mellan byarna. Men jag vågar inte. Och jag har ingen. Ingen åsna heller. Det skulle jag också tycka vore kul.

Man klarar sig förstås utan mycket mer än man tror. Och jag har ju en bil. Fast igår var den på lagning. Lika bra det. Jag trivs rätt bra här hemma.