Åldern vi har är inte verklig.

Igår intervjuades en sångerska på TV. Henne hörde jag talas om som liten. Hon var rätt gammal redan då, tyckte jag. Till hösten ska hon ut på turné. Journalisten undrade hur hon orkar. – Får man fråga hur gammal du är?

Sångerskan tänkte efter.

⁃ Det varierar, svarade hon. Det kan vara olika olika dagar. I dag är jag …

Hon tänkte lite till innan hon svarade.

⁃ 62. Idag är jag 62 år.


Hur gammal är jag idag?

Jag är inte 22 år, som grannen som jag såg måla taket inne i ett nyrenoverat hus igår. Han stod högst upp på en stege, med roller och hink, medan två av hans kompisar stod nedanför och tittande på. Den ena rökte en cigarett.

Jag är inte 10 år, som pojkarna som kivas nere på vägen.

Jag är inte 50+, som Pilar, som säkert fortfarande sover gott i sitt sovrum på andra sidan gränden. Tids nog ska hon kliva upp och förbereda dagen. I hennes hus bor både en mormor, en syster, en måg och två nästan-tonåringar.

Jag är inte 90 år, som Rafael, som varje dag oändligt långsamt tömmer en hink vatten över Vincentos bouganvilla, och som sen blir stående en stund och tittar ner i dalen, med den tomma hinken i handen.

Jag är nog … 61… ganska stel efter en extra lång vandring i bergen igår, men mitt i livet, och fortfarande utan kallelse till Corona-vaccinering. 61 år, inte 62, för jag är inte riktigt ifatt den där kloka sångerskan som jag såg på teve igår.

I morgon är jag kanske 79 år. Det händer också ibland. Men inte idag.


När dagarna går.

Dagarna går fort nu. De går fortare än jag minns att de någonsin gått. Vecka läggs till vecka, plötsligt är det en ny månad. Och igen. Jag hade nog trott att det skulle vara precis tvärtom, såhär i pandemins och restriktionernas åttonde månad.

På nyheterna handlar det bara om siffror; så många fler smittade, så mycket högre beläggning på intensivavdelningarna, så många fler arbetslösa, så långt till att vaccinet blir godkänt.

Och ändå så går tiden så rasande fort.

Jag har en idé om vad det beror på:

Jag tror att det handlar om att vi inte längre väntar på något särskilt. Visserligen så kommer allt det här antagligen vara över en vacker dag, men ingen vet riktigt när. Eller om. Eller hur. Det finns inget magiskt datum, det går inte att genomföra någon nedräkning. Kanske ser det ljusare ut i morgon, men kanske inte. Vi har vant oss vid det. Och under tiden så händer inget speciellt alls – ett vänligt ord från grannen, en bild som vill sig, ett samtal över internet, en paj i ugnen, ett tak på en bod som behöver lagas – dagar läggs till dagar, blir veckor, blir månader.

Plötsligt är det inte alls svårt att leva nuet. Det är det enda vi har.

Dagarna går fort nu. Det är lugnt.


Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.