Dag 17. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag kommer hela tiden på mej själv med att undra hur det kommer att bli sen. Och när kommer detta ’sen’ att inträffa?

Kommer allt bli som vanligt igen?

⁃ Nej jag tror säkert att vi kommer ändra vanor, säger dottern när vi talas vid via facetime. Det vore ju jättekonstigt annars.

Hon verkar lugn. Barnen också. Allt ser så vanligt ut hemma hos dom. Posten på köksbordet. 13-åringen som pausar musiken för att svara på mina nyfikna frågor. Lillebror som är hungrig. Det blir korv stroganoff. Det är Sverige. Det ligger lite snö i trädgården hos dom. Den kom plötsligt, nu när det borde vara vår. Aprilväder. Det är också som vanligt. Aprilväder är alltid väldigt opålitligt. Jag lapar i mig allt. Jag vet att det är precis vad jag vill se: Vanligheten.

Här blir det allt mindre som vanligt för varje dag som går. Nu stängdes också alla arbetsplatser som inte producerar livsnödvändigheter.

Till sist blir det väl det ovanliga som är det vanliga.

⁃ jag tror vi kommer bry oss mer om vår närhet, fortsätter dottern. Eller jag hoppas det i alla fall.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s