Dag 26. Karantän. Corona. Torsdag.

Man kan förstås vända på det, och säga: En dag mindre kvar, tills det är över.

Det känns bättre.

Inte ”en dag till”. Nej, ”en dag mindre kvar”.

En dag mindre kvar till vi sitter på Gamba Dorada och doppar brödbiten i det som är kvar av pilpil-såsen. En dag mindre kvar till vi går uppför trappen till barnbarnens hus (jag vet precis hur det låter när man trycket ned handtaget). En dag mindre kvar till jag sitter i en kökssoffa med en 3-åring i knäet och ritar katt efter katt efter katt En dag mindre kvar till jag dukar upp vin och tapas till Ann och Judy på det skrangliga bordet uppe på Campos, och vi skålar i solnedgången medan ljusen tänds långt där nere i staden och havet färgas turkos och rosa. En dag mindre kvar tills Marsha kommer och hälsar på och vi sänker oss ner i den lilla poolen och skrattar åt hur det alltid känns kallt i vattnet hur varmt det än är i luften. En dag mindre kvar tills gitarrfodralen slås upp, Carlos börjar stämma fiolen, och vi snurrar kastanjetternas band lagom hårt kring fingrarna. En dag mindre kvar till jag hänger upp gardiner i bilen och vi fäller ner baksätena och lägger in madrassen och rullar iväg – någonstans.

Jag kan fortsätta med att rada upp fler exempel. Hur många som helst.

Det viktiga är: Det är en dag mindre kvar.


Dag 21. Corona. Karantän. Lördag.

Efter nästan tre veckor karantän har nya rutiner börjat falla på plats:

Kaffe. Nyheter. Jag hör numera inga barn gå till skolan. Laura smäller inte igen sin port och går till jobbet. Alvaro hastar inte genom gränden. Piccolo. Skalor. Titta på bilder som fortfarande inte vill sig. (Varför kan Ann och Judy använda tiden till att göra konst, men inte jag?) Läsa mer. Hålla kontakt. Plocka. Rudy lagar god lunch. Eller jag lagar god lunch. Vila. Hänga. Prata. Campo? Är det möjligt? Annat. Plocka. Titta på bilder som fortfarande inte vill sig. Titta ut. Titta ut genom ett annat fönster. Se Angel gå förbi. Se Angel komma tillbaka. Hålla kontakt. Lyssna. Halvfärdigt. (Kanske idag?) Prata med katten. Prata med den andra katten. Läsa. Inte dammsuga. Inte kalka väggen utanför badrummet. Piccolo. Plocka. Hålla kontakt. Applådera. Duka för kvälls. Ett glas vin. Prata. Skratta lite.

(Jag gick till apoteket idag också. Det var lite stressigt, med skyddshandskar och allt. Pepe, vår apotekare, läste upp ett skämt från sin mobil. Han är alltid snällast i världen.)

Dag 18. Corona. Karantän. Onsdag.

Det regnar. Det har regnat hela natten och hela dagen. Det ska fortsätta regna i morgon. Det är flera år sen som vi hade lika mycket vårregn som vi har i år. Floden rinner vilt nere i dalen. Och det är så väldigt välkommet.

Rudy skulle ha kört ner till stan för att köpa mat idag – vi får bara köra en person åt gången till affären, och inte handla för ofta – men vägen nerför berget ser inte särskilt inbjudande ut, så det får vara, tills i morgon.

Vi tätar fönstren istället. Det läcker in lite. Jag hittade nya tätningslister i ett skåp. De gamla hade torkat ihop i sol och värme. Jag hade inte ens märkt det. Sen tänder jag ett doftljus, som jag också hittade. Det är inget jag brukar ha, men varför inte.

Brödet är slut, men jag kan baka scones. Det finns ingen jäst. Det är nog lika bra att jag börjar göra en lista på vad jag vill ha, om Rudy nu ska handla i morgon.

Torsk. Jag tycker om torsk. Speciellt grytor av torkad saltad torsk. Bacalao.

Jag läste en bok om torskens historia för några år sen. Den var riktigt bra. Jag ska leta reda på den. Sen ska jag berätta mer. I morgon. När jag har hittat den.

Det är faktiskt väldigt intressant: Historien om torsk. På allvar.

Men det är ju ingen brådska.