Låtsas

Om jag låtsas att det varit en helt vanlig sommar, med solbrända barnbarn som strör högvis med socker över nygräddade pannkakor, med obäddade sängar i alla hörn, med fiestor som avlöser varandra och vänner som hämtas och lämnas på flygplats och busshållplatser – då kan jag njuta lite av att det är någon sorts vardag igen.

Så jag gör det. Jag låtsas. Jag hoppar över den overkligt tysta våren och sommaren som varit, och sätter spaden djupt i jorden uppe på berget. Nu ska det grävas. Förberedas. Ordnas. Dagarna står inte stilla. De bryr sig inte om längtan och besvikelser och oro.

Hur många besvikelser har livet fört med sig? Hur många gånger har det gått snett, fel? Oftast har det varit ren och skär otur, eller dålig tajming, eller något som man inte haft en möjlighet i världen att påverka eller förutse. Men till sist har det alltid ordnat sig, på ett eller annat sätt.

Mandlarna faller av träden. Det mörknar tidigare. Jag rotar i garderoben efter skor. Såna man bär med strumpor. Några första regnstänk. Oliverna växer. Sånt. Precis som förra året.


Inte skjuta upp

FB påminner mig om att det är ett helt ett år sen vi kom hem från Californien. Det var den resan då också några barn och barnbarn från Sverige mötte upp – för att sedan köra ut i öknen och campa med en hyrd camper (den coolaste camper som jag någonsin sett), innan de fortsatte norrut.

Vilken tur att vi åkte just då! Och vilken tur att dom också gjorde det! Vilken tur att vi hälsade på Steve och Jeanette, att vi åt med Joe på El Patio i Chula Vista, att vi vandrade på stranden i Crystal Cove, att vi kramade Grandma, att jag köpte min hatt, att vi spelade kort med varandra, att vi struntade i att flänga runt och att vi hängde i soffan och tittade på film tillsammans med Tina. I år hade det ju varit helt omöjligt.

Vilken tur att vi inte skjuter upp allt här i livet. Även om det kostar på ibland. Värt. Stort som smått. Det ska jag komma ihåg idag.


(dag 65) Corona. Fas 1.

Judy kommer hem till byn för några dagar. Ann ska försöka boka bord för romantisk födelsedag med med C. Jag vattnar. Meteorologen på TV visar solar.

Fas 1. Från idag, måndag, befinner vi oss i fas 1. Det betyder att nu ska vi få åka runt i hela provinsen. Affärer på högst 400 kvm får öppna. Människor får träffas i grupper om högst 10 (blir man vald?). Restauranger får öppna uteserveringar med högst 50% av sina platser och en meter mellan borden. (Om dom vill och har möjlighet att överleva på det. Nej, baren i byn kommer inte att öppna ännu.) Och några saker till. Men social distans råder. Och helst munskydd.

Och ’Den blomstertid nu kommer’ är inte särskilt svår att spela på piccolo. (Piccolaflöjt…)

Någon sorts sommar blir det väl i alla fall.