Att vänta. Och havet.

När jag går hem från Campo – oliverna och mandelträden – har jag utsikten över Medelhavet vid min sida, ända tills jag viker av mot norr och ner mot byn. Det tar en knapp halvtimme. Vägen är bara en grusväg, mest av sand och jord. Förra veckan regnade det. Då blev den lerig, och fick djupa spår efter hästhovar. Men det är torrt igen nu. Spåren syns mindre för varje dag.

Just i mina berg är det lite glest mellan byarna, men utsikten är desto vidare. Jag kan se hus och vägar, och till och med ett par mindre städer långt bort. Och jag kan höra både åsnor och mopeder.

Jag vet att det har bott människor, som jag, vid detta hav, från den ena änden till den andra, i närmre 3000 år. Det är länge. En gång var det vattnet som förenade, istället för tvärtom. Vattnet var färdvägen – för kunskaper, utbyten och kulturer.

Jag vet också att vi idag bor 150 miljoner vid Medelhavet. 150 miljoner människor. Tre kontinenter, tjugoen olika länder. Bara åtta av länderna är europeiska. Och flera av städerna har över en miljon invånare: Alger, Aten, Barcelona, Beirut, Marseille, Rom, Tunis, Tel-Aviv … Det är en märklig tanke.

En gång, för ännu mycket längre sen, fanns det inte något hav alls här. Men för fem miljoner år sedan öppnades Gibraltar sund upp, och vattnet rann helt enkelt in. Det gick tydligen ganska snabbt. Förhållandevis. Det tog bara nånstans mellan ett par månader till ett par år att fylla alltihop. Sen fanns Medelhavet.

Det sägs att om ytterligare några miljoner år kommer detta hav att försvinna igen, som alla andra hav och sjöar och vattendrag på jorden.

Medelhavet – Mediterraneum. Det betyder ”mitt i världen”. Jag är mitt i världen. Bland torra spår av hästhovar och åsneskrin – och tiden.

Det är det där med tiden igen. Som inte låter sig fångas in. Jag får hitta på något annat. Den går inte fortare för att jag väntar.


Vem har ett hum om sig själv?

Så man tror att man känner sig själv någorlunda väl när man kommit upp i åren? Att man åtminstone har ett hum om hur man kommer att reagera på saker och ting, och på ett ungefär kan föreställa sig vad som ska hända en härnäst?

En kväll under de sista dagarna av 2019 var vi i grannbyn elBorge. Grannar och bekanta repeterade inför en liten julkonsert som de skulle hålla senare på kvällen. Blåsinstrument. Blåsorkester. Fnissiga amatörer i alla åldrar, finklädda i vita skjortor och välkammat hår. Läraren delade ut nya röda slipsar till alla, och de satte sig på stolarna utställda i en halvcirkel framför honom och fäste slipsarna under sina kragar.

Den lilla orkestern var förstärkt med några inbjudna från storstaden. En tuba, ett par trumpeter till. Och en piccolo.

En piccolo.

Jag har aldrig spelat något instrument. Jag har ansetts tondöv. Jag älskar bastoner. Och kan inte läsa noter. Och jag är 65+.

Men allt jag kunde se och höra var denna lilla piccolo!

Strax efter nyåret anlände min egen med posten. 55€ ny. Bara en leksak förstås. Men ändå. Jag hade redan finkammat internet efter nybörjarlektioner och letat upp en tom anteckningsbok där jag tecknat bilder av fingersättning (nytt ord jag lärt mig) och dragit fem linjer med linjal och ritat in g-klav (vilket jag också lärt betydelsen av) och små runda cirklar med staplar och flaggor på rätt ställe.

Det tog 3 hela dagar att överhuvudtaget få det dova väsandet – vilket var allt som mitt envisa blåsande av olika typer resulterade i – att förvandlas till pip. Men när det äntligen gjorde det blev jag så stolt att jag spelade in det på mobilen och skickade till Marsha. Med en uppochnervänd smiley. Så hon inte skulle ta det alltför allvarligt. Själv var jag lycklig. Det kom pip!

Nu har det gått 21 dagar.

Jag klarar A B C D och G. Och jag kan spela Gubben Noak och Lilla Snigel och lite till.

Tonen D är visserligen hopplös. Men det går, om jag trycker lite extra hårt, fast bara alldeles precis lagom mycket extra hårt, med mitt högra pekfinger. Jag drömmer om en riktig piccolo. En där klaffarna är gjorda av nysilver och de är tunt och perfekt vadderade och glider upp och ner med exakthet och där luften pressas genom det handsvarvade lilla röret och förvandlas till toner så rena och klara att jag kan låta fönstret stå öppet lite på glänt när jag övar.

Avbetalning kanske?

Det är helt galet. Förstås.

Det brinner bland olivträden. Som det ska.

Det brinner i backarna. Men det är som det ska. Bara för att de flesta oliver är plockade, så är inte arbetet med träden över. Nu behöver de vård. Nu ska de beskäras, och de avklippta grenarna ska bort. Annars kan det bli ohyra i dem. Som sprider sig vidare. Lite extra näring skadar inte heller. Och regn tack!

Vi drar ihop grenruskor i högar. Eldar i kvällen. Det sprakar, och gnistor flyger upp mot den mörka himlen.

Nyklippta olivträd ser verkligen nyklippta ut. En del verkar lättat ruska på huvudet i vintersolen. Andra hukar liksom, lite osäkra. Blev det bra?

Snart har dom alla funnit sig.

Det finns olivträd som har stått här i hundratals år. Tusen kanske. Envist. Medan människor har kommit och gått. Man vet att bergen varit befolkade i åtminstone sjutusen år. Troligtvis väldigt mycket längre.

Det har funnits hus bland oliverna också. Mest små skjul av stenar och jord. Få av dem står kvar. De allra flesta har övergivits och inte lämnat något efter sig. De är borta för alltid.

Inte ens borgen uppe på bergstoppen finns kvar. Knappt inte ett spår. Det förstördes för tusen år sen. Den lever bara i historierna.

Det låg bland våra olivträd.

Jsg trampar runt med en viss försiktighet.

Olivträden höjer sig över minnen. Hårda stammar andas stillhet. Nya grenar spretar ut. Söker ljus. Ser världen.


Malaga Museum – Axarquia historia

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Museo_de_M%C3%A1laga