Inte skjuta upp

FB påminner mig om att det är ett helt ett år sen vi kom hem från Californien. Det var den resan då också några barn och barnbarn från Sverige mötte upp – för att sedan köra ut i öknen och campa med en hyrd camper (den coolaste camper som jag någonsin sett), innan de fortsatte norrut.

Vilken tur att vi åkte just då! Och vilken tur att dom också gjorde det! Vilken tur att vi hälsade på Steve och Jeanette, att vi åt med Joe på El Patio i Chula Vista, att vi vandrade på stranden i Crystal Cove, att vi kramade Grandma, att jag köpte min hatt, att vi spelade kort med varandra, att vi struntade i att flänga runt och att vi hängde i soffan och tittade på film tillsammans med Tina. I år hade det ju varit helt omöjligt.

Vilken tur att vi inte skjuter upp allt här i livet. Även om det kostar på ibland. Värt. Stort som smått. Det ska jag komma ihåg idag.


(dag 65) Corona. Fas 1.

Judy kommer hem till byn för några dagar. Ann ska försöka boka bord för romantisk födelsedag med med C. Jag vattnar. Meteorologen på TV visar solar.

Fas 1. Från idag, måndag, befinner vi oss i fas 1. Det betyder att nu ska vi få åka runt i hela provinsen. Affärer på högst 400 kvm får öppna. Människor får träffas i grupper om högst 10 (blir man vald?). Restauranger får öppna uteserveringar med högst 50% av sina platser och en meter mellan borden. (Om dom vill och har möjlighet att överleva på det. Nej, baren i byn kommer inte att öppna ännu.) Och några saker till. Men social distans råder. Och helst munskydd.

Och ’Den blomstertid nu kommer’ är inte särskilt svår att spela på piccolo. (Piccolaflöjt…)

Någon sorts sommar blir det väl i alla fall.