Dag 27. Corona. Karantän. Fredag

⁃ Vi går runt runt matsalsbordet, som om vi vore hamstrar, skriver vännen i Madrid. Men, tillägger han, vi mår bra, om man kan säga så. Och vi har åtminstone en balkong.


Vår borgmästare har intervjuats i tidningen. Han säger att han känner sig trygg i vår lilla by. Han medger att det finns de som i normala fall bor i lägenhet i stan, men som nu har återvänt till sina hembyar. Nu är vi kanske fler här än vanligt, säger han. Men det är naturligt, dom kommer ju härifrån.

– Och alla lyder ju restriktionerna.

Nja, tänker jag. Det gör dom inte. Alla lyder inte restriktionerna – inte hela tiden. En del tycker att man måste ju fortfarande få springa över till kusinen (man är ju familj), eller gå över och ge råd om grannens bygge (det går ju rätt fort). Eller att man kan koppla hunden, och ta den med sig på en extra tur i byn (man får ju gå ut med den).

Min första tanke är att det är att tänja lite på gränserna. Men ingen säger något om det. Å ena sidan har vi rätt bra koll på varandra i en liten by. Å andra sidan vill man inte stöta sig med grannen.

Sen tänker jag att det handlar om förtroende. Vi är ju inte så många. Vi behöver varandra. Och för det mesta gör alla faktiskt som man ska. Nästan nästan alltid

Och vi går i alla fall inte runt runt matsalsbordet.

Jag skriver tillbaka till vännen att dom ska hålla ut. Och att när det är över kommer vi och hälsar på. Det ska bli roligt. Madrid är också väldigt fint.


Dag 17. Corona. Karantän. Tisdag.

Jag kommer hela tiden på mej själv med att undra hur det kommer att bli sen. Och när kommer detta ’sen’ att inträffa?

Kommer allt bli som vanligt igen?

⁃ Nej jag tror säkert att vi kommer ändra vanor, säger dottern när vi talas vid via facetime. Det vore ju jättekonstigt annars.

Hon verkar lugn. Barnen också. Allt ser så vanligt ut hemma hos dom. Posten på köksbordet. 13-åringen som pausar musiken för att svara på mina nyfikna frågor. Lillebror som är hungrig. Det blir korv stroganoff. Det är Sverige. Det ligger lite snö i trädgården hos dom. Den kom plötsligt, nu när det borde vara vår. Aprilväder. Det är också som vanligt. Aprilväder är alltid väldigt opålitligt. Jag lapar i mig allt. Jag vet att det är precis vad jag vill se: Vanligheten.

Här blir det allt mindre som vanligt för varje dag som går. Nu stängdes också alla arbetsplatser som inte producerar livsnödvändigheter.

Till sist blir det väl det ovanliga som är det vanliga.

⁃ jag tror vi kommer bry oss mer om vår närhet, fortsätter dottern. Eller jag hoppas det i alla fall.


Dag 14. Corona. Karantän. Lördag.

Det finns sånt som man inte uppskattar förrän man står utan det.

I dag har jag insett att dialoger är ett sånt exempel.

Vanliga dialoger. Samtal. Jag saknar dom. Dom där vanliga samtalen mellan människor, två eller fler, om högt och om lågt.

Visst. Jag är inte ensam här i huset. Jag har en livskamrat. Som jag trivs gott med. Men vi har levt bredvid varandra så länge att sanningen nog är att vi bland tror oss veta vad den andra ska fälla för kommentar innan den ens är uttalad. Jag är inte ens säker på att jag lyssnar färdigt alla gånger. Våra samtal är innerliga, och livsnödvändiga, men ofta av en lite annan sort än vad jag menar här.

Och jag har vänner. Vi kan visserligen inte ses i verkliga livet just nu, men vi håller kontakten. Ibland ser jag prickarna ticka fram på skärmen sekunden efter att jag skrivit. Ett svar är på väg … vännen sitter vid sin skärm. På sin ö. Eller i huset nere i backen. Och det kommer en bild! Och nya kommentarer, fler inlägg!

Allt det är underbart. Jag skulle inte klara mig utan. Men jag vill ha ALLT. Jag vill ha långsamma utläggningar. Snabba svar och utdragna berättelser från andra sidan bordet, och kvicka kommentarer och skratt och hummanden. Jag vill bli avbruten , emotsagd, utmanad … Jag vill se pannor rynkas, höra spontana fniss, vänta in eftertänksamma pauser. Lyssna till detaljerade utläggningar som förlorar sig på vägen, jag vill märka att jag själv blivit för långrandig, att ingen längre lyssnar. Jag vill byta ståndpunkt, staka mig, hitta ett bättre ord…

Jag vill ha sådana samtal som bara går att föra i vanliga livet. Oj vad de är saknade.

Det är en sån dag. Också.