Otålighet är en dygd

Jag var rätt ung när jag en dag ringde till min pappa (som fortfarande levde på den tiden) och sa

⁃ Gissa vad jag har köpt!

⁃ En bil?

Vad fick han det ifrån? En bil!?

⁃ Näe. En papegoja!

Jag hade köpt en papegoja.

När jag var ännu yngre och fortfarande gick i grundskolan så brukade jag gå in på djuraffären i Farsta Centrum på vägen hem och titta på papegojorna. Dom var ouppnåeliga. Dom var för andra. Men dom var fina.

20+ år gammal hade jag plötsligt köpt min egen. Det var ett spontanköp. Jag hade gått in i en annan djuraffär, på Söder, en dag, och insett att jag faktisk nu kunde köpa den gröna stora papegojan som satt i en bur och mötte min blick. Jag var stor nu.

I början var jag lite rädd för honom, men jag hade roligt medan vi lärde känna varandra, och han var fin. Långt senare hade livet förändrats igen och jag sålde honom vidare. Han hette Evert.

Pappa tyckte inte att det var konstigt alls att jag plötsligt och utan förvarning bodde ihop med Evert.

Han förstod.

Nu har jag kommit på att jag faktiskt ska köpa mig en egen bil. För att jag nog kan. Jag är pensionär nu. Och varje månad trillar det in nya pengar. Inte särskilt mycket, men igen och igen och igen. Och jag är priviligerad, jag hoppas på att kunna spara på annat, man får prioritera. Och, för att det kommer att bli roligt att ha den. Det blir inte min första bil, men det var många år sedan jag ägde någon. Faktiskt är det många år sen jag ens körde en bil. Jag kommer säkert att vara lite rädd i kurvorna uppför berget, för att inte tala om på motorvägen. Men sen kommer jag vänja mig vid det.

Fast först måste antalet virusdrabbade gå ner, så att dom kan häva restriktionerna och bilhandlaren får öppna igen.

Pappa skulle inte bara förstå min plötsliga ingivelse, utan också den oerhörda otåligheten över att inte kunna genomföra den meddetsamma.

Otålighet är en dygd. Den gör att man har mer roligt i livet.


När dagarna går.

Dagarna går fort nu. De går fortare än jag minns att de någonsin gått. Vecka läggs till vecka, plötsligt är det en ny månad. Och igen. Jag hade nog trott att det skulle vara precis tvärtom, såhär i pandemins och restriktionernas åttonde månad.

På nyheterna handlar det bara om siffror; så många fler smittade, så mycket högre beläggning på intensivavdelningarna, så många fler arbetslösa, så långt till att vaccinet blir godkänt.

Och ändå så går tiden så rasande fort.

Jag har en idé om vad det beror på:

Jag tror att det handlar om att vi inte längre väntar på något särskilt. Visserligen så kommer allt det här antagligen vara över en vacker dag, men ingen vet riktigt när. Eller om. Eller hur. Det finns inget magiskt datum, det går inte att genomföra någon nedräkning. Kanske ser det ljusare ut i morgon, men kanske inte. Vi har vant oss vid det. Och under tiden så händer inget speciellt alls – ett vänligt ord från grannen, en bild som vill sig, ett samtal över internet, en paj i ugnen, ett tak på en bod som behöver lagas – dagar läggs till dagar, blir veckor, blir månader.

Plötsligt är det inte alls svårt att leva nuet. Det är det enda vi har.

Dagarna går fort nu. Det är lugnt.


Utvärdering.

Post Corona? Nä, inte än. Men vi står på tröskeln till ’Den Nya Normaliteten’. Dags att utvärdera kanske?

Har du blivit bättre på att:

1. Kontakta vänner som du inte har hört av på ett tag? ( ) ja ( ) nej

2. Möblera om? ( ) ja ( ) nej

3. Gå hängbron över stupet på Caminito del Rey? ( ) ja ( ) nej

4. Spela höga A på piccola? ( ) ja ( ) nej

5. Läsa färdigt? (gäller även länkar på FB) ( ) ja ( ) nej

Har du blivit sämre på att:

1. Borsta håret? ( ) ja ( ) nej

2. Steka pannkakor till barnbarn? ( ) ja ( ) nej

3. Boka biljetter? (gäller samtliga sorters biljetter) ( ) ja ( ) nej

4. Åka in till Malaga och hämta rykande färska nya prints? ( ) ja ( ) nej

5. Kramas? ( ) ja ( ) nej

Övrigt?