(dag 61) Corona. Den dög alldeles utmärkt.

Jag vet inte längre alltid riktigt vad det är för dag. Eller om det här någonsin kommer att ta slut.

I synnerhet vet jag inte hur den här sommaren kommer att se ut. Den som just redan har börjat. Den börjar alltid på Rudys födelsedag. Senast. Det är i morgon.

Så mycket vet jag. Att det är i morgon.

Torrjästens sista datum hade passerat för länge sen. Jag chansade, och använde den ändå. Det var igår.

(Det finns aldrig jäst numera i affären. Inte ens torrjäst. Jag trodde inte andalucier bakar, så det är lite förvånande. Vad gör dom med all jäst? Sparar, ifall att? Ingen aning.)

Nå, jästen dög alldeles utmärkt. Det blev så gott att vi bestämde oss för att börja fira födelsedagen meddetsamma. Vem vet hur livet ser i morgon.

I Corona-tider måsta man passa på!


Dag 47. Tids nog. Corona. Karantän. Torsdag.

29 april 2020

Men vem skall trösta knyttet med att säga: lilla vän vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Så skrev Tove Jansson, Mumintrollets skapare, på tal om att knyttet kände sig ensam, och inte kunde vara riktigt glad.

Så sant. Men det finns fler än ett svar. Ibland går det inte att göra så mycket åt saker och ting. Ibland kommer det inga barnbarn till sommaren. Kanske kommer ingen annan heller. Men då får man försöka unna sig själv. Vara stolt. Njuta. Vara värd det.

Tids nog kommer dom, allihop.

Det vore väl fasen annars.

Jag håller fortet så länge.


Dag 43. Det vi minns. Corona. Karantän. Söndag.

När de stora barnen var små, köpte jag ett sprillans nytt köksbord. Det var stort och stadigt och alldeles alldeles på tok för dyrt. Furu. Vi pratar 70-tal. När ingen såg på invigde dottern det genom att omsorgsfullt rista in en teckning av ett hus i bordskivan, med hjälp av en blå bic kulspetspenna. Skorsten och allt. Rök till och med.

Jag var inte alls glad. Minst sagt.

Med åren bleknade ändå teckningen, och började försvinna in i träet. Till sist syntes den inte alls. Då var hon stor. Och jag sörjde att huset var borta.

Det här kommer också att blekna bort. Jag undrar vad vi kommer att minnas av alltihop. Och hur.


på bild: carolina dolly bosdotri