Ja, jag känner oro också. Vem gör inte det? Eller sorg kanske. Eller bägge delarna. För barnens skull. För barnbarnens. För andras. För att det är så himla orättvist. Men det vill jag helst inte tänka på så mycket.

Här är mitt bästa trick när det ändå inte går att hålla oron ifrån sig:

Jag försöker föreställer mig det värsta som kan hända. Och sen försöker jag tänka ut något ännu värre. Och sen något ännu värre – till sist blir det så absurt att jag måste skratta. Och sen är det över.

Det regnar. Igen! Men det är däremot det bästa som kan hända campo. Träden, allt som växer där ute. Vi har längtat efter det.

Jag öppnar ändå ett fönster en liten stund, blir stående och tänker att det är som om naturen, och världen, tar ett väldigt långt, och väldigt väldigt djupt, andetag.

Och att när utandningen väl kommer, då kommer det bli den mest fantastiska sommar som vi någonsin upplevt hitintills.

Siktet framåt.

---

---