(dag 63) Corona. Ibland.

Sen, sen, kommer vi att kunna säga (och skratta lite åt) saker som att:

  • vi var tvugna att ha munskydd på oss i bilen! Fast det bara var vi två.
  • Vi åt varenda mål mat hemma. Varenda ett! I över två månader i sträck. Utom en enda gång när vi åt hämtpizza.
  • När vi hade tankat satt jag med kvittot i handen hela vägen hem, ifall vi skulle bli stoppade av guardia civil – så att vi skulle kunna bevisa att vi hade haft ett ärende ut.
  • Ibland tog jag piccolon (piccolan heter det säger Ulla!) med upp till Campo och övade skalor, eftersom Laura aldrig gick till jobbet och jag tyckte synd om henne som säkert hörde mig genom fönstren.
  • När Ann och jag träffades i gränden, efter en evighet, så stod vi kvar på över 2 meters avstånd från varandra och pratade. Trots att det inte fanns en enda annan människa inom synhåll.
  • Vi utvecklade helt nya klädstilar. Ledorden var: precis vad som helst som var bekvämt, samt tofflor.
  • Ibland fick jag helt enkelt nog och ville bara lägga mig ner och gråta över att inte ha en aning om när jag skulle få träffa barnbarnen härnäst.

(dag 53) Allt varsammare. Corona.

Jag bläddrar bland bilder, och hittar fotografier från när barnen var här förra sommaren. Och barnbarnen.  Och bilder från innan dess. Och bilder på när vi mötte den lilla minsta första gången. Och från när vi när vi bodde i Tucson, och när vi spelade verdiales i Ivans garage, när vi målade muralmålning i Safi, åt sill på bakgården, körde genom öknen…

Det är faktiskt så att jag måste ta ett djupt andetag. 

Så plötsligt allt förändrades. Så avlägset det känns, alltihop. Nu fick också jag, vi, uppleva ofrivilliga avstånd. Längtan. Uppbrott. Men inte för att vi tvingats ge oss iväg. Utan för att tillvaron, så som vi kände den, gav sig iväg från oss.

Jag bläddrar vidare. Allt varsammare. Det går att glädjas åt minnen. Man behöver inte överväldigas av saknad. 


Dag 12. Corona. Karantän. Torsdag.

Ja, jag känner oro också. Vem gör inte det? Eller sorg kanske. Eller bägge delarna. För barnens skull. För barnbarnens. För andras. För att det är så himla orättvist. Men det vill jag helst inte tänka på så mycket.

Här är mitt bästa trick när det ändå inte går att hålla oron ifrån sig:

Jag försöker föreställer mig det värsta som kan hända. Och sen försöker jag tänka ut något ännu värre. Och sen något ännu värre – till sist blir det så absurt att jag måste skratta. Och sen är det över.

Det regnar. Igen! Men det är däremot det bästa som kan hända campo. Träden, allt som växer där ute. Vi har längtat efter det.

Jag öppnar ändå ett fönster en liten stund, blir stående och tänker att det är som om naturen, och världen, tar ett väldigt långt, och väldigt väldigt djupt, andetag.

Och att när utandningen väl kommer, då kommer det bli den mest fantastiska sommar som vi någonsin upplevt hitintills.

Siktet framåt.


Tora, nästan 3 år. Redan.