Corona. Karantän. Dag 7. Lördag.

Det regnade hela natten, och fortsatte sen, av och till, mest hela dagen. Koltrastarna flög lågt över terassen, och övre vägen upp till Campo har sannolikt blivit oframkomlig, för nu. Men vårblommorna kommer att explodera och träden är säkert lyckliga.

Mot middagstid tittade solen fram en kort stund. Vi öppnade ytterdörrarna, ropade lite till varandra över torget. Skrattade lite. Suckade. Undrade.

Mari Carmen hade rosa morgonrock. Laura också. Fast inte likadana.

Fiskgubben kom, trots allt. Det gör han på lördagar. Han hade både plasthandskar och munskydd. Men ändå! Han kom! Och slog upp skåpbilens bakdörrar på vid gavel som vanligt. Jag fick kika in från lite avstånd. Vi är sista stoppet, så utbudet är sällan särskilt stort, man får välja bland vad som finns kvar. Idag hade jag lite tur. Det fanns tillräckligt med rosada. Hans rosada är alltid väldigt bra. Och så slipper jag rensa. Inte att jag har något emot det egentligen.

Sånt.

Det händer inte så mycket mer.

Utom att jag äntligen kom mig för att glasera kopparna som vi gjorde för ett tag sen. Jag hade förstås inte så mycket glasyrer. Bara vit faktiskt. Det blir säkert bra. Vi får se, när det är dags att öppna keramikugnen igen. Först ska det bli tillräckligt hett. Och sen måste det svalna. Det tar den tid det tar.

Anne-Lie skriver att deras flyg till Stockholm är inställt. Dom stannar. Hon tyckte det känns tryggare nu, när hon vet vad som gäller för ett tag framöver. Jag tror jag förstår vad hon menar. Ibland kan det nästan vara skönt att inte ha så många val. Mitt i alltihop.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s