grannar

Livet pågår.

/ ELLA / 1 kommentar

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.

(dag 67) Corona. Under tiden vattnar vi.

/ ELLA / Lämna en kommentar

Plötsligt sitter en granne utanför sin dörr. Och en till! Och det hörs röster i gränden. Fas 1.

Granne nr 1: vill ha den lilla spisen vi hade i gästköket. Utmärkt.

Grannes syster: hade kört upp ftån staden vid havet. För att hon äntligen kunde.

Grannens systers man: fick en idé om hur man kan täppa till fd skorstenen på svägerskans hus utan att förstöra ventilationen.

Systrarnas mamma: bor runt hörnet. Hon inspekterade spisen och tyckte att den verkade praktisk.

Granne nr 2: har Campo ganska nära oss, och ville bara ta en promenad uppe på vägen.

Hans frus systerson: höll med. Och log brett. Som han brukar.

Granne nr 3: som just burit ut en stol och ställt utanför sin dörr, var glad för sin sons skull. Och sina barnbarns. Och barnbarnsbarns.

Hans fru: konstaterade att jag kom från campo (blombukett och kängor… ).

Lite mer avlägsen granne: skulle gå en ny sväng med sin dotter som just fyllt 14 år.

Dottern och hon: är lika långa nu.

En plats, det har jag. Resten kommer nog, det också.

Under tiden vattnar vi. För nu är det sommar. Karantän eller inte.

(dag 55) Corona. Antonio vem?

/ ELLA / Lämna en kommentar

Antonio går runt och sprejar bland husen. Han bär en dunk med desinfektionsmedel på ryggen. Det är inget starkt. Jag vet inte ens om det gör någon nytta. Det är kanske mest för syns skull. Det luktar svagt av rengöringsmedel, och inte illa alls. Alla uttrycker tacksamhet.

Vilken Antonio? Antonio de la Plaza. Men det var ju inte så lätt att veta. Det är förstås många som heter Antonio här. Om man inte heter Miguel. Eller Fransisco. (De flesta som heter Fransisco kallas för Paco. Eller möjligtvis för Curro. Eller Fran.) Man kan heta José Maria också. Det är ett mansnamn. Maria José är däremot ett kvinnonamn. Att heta bara Maria är ännu vanligare. Eller Antonia. Dessutom så är ganska många kusiner till varandra. Även om det ibland är på lite längre håll. Det kallas kusiner ändå. Primo.

Efternamnen behåller man samma hela livet. Att byta bort dem, om man till exempel skulle gifta sig, det anses riktigt riktigt konstigt. Hur ska man då veta vem det är?

Jóse (med accenten på första stavelsen istället, för hon heter egentligen Maria José men har alltid haft smeknamnet Jóse…) påpekade en gång att det är bäst att inte stöta sig med någon i byn, för man är troligtvis släkt på ett eller annat sätt.

Hursomhelst så går Antonio omkring och sprutar. Antonio de la Plaza. Han sprutar i gränderna, och på fasader. Kanske hjälper det trots allt. Ingen i byn är smittad. Peppar peppar.