Det är frågan om

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.


Att sluta springa

Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.


Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.


Livet pågår.

Jag ser mig omkring i min vardag. Pratar med grannarna ute på vårt lilla torg om kvällarna, vattnar, köper hjärtmusslor från fiskbilen, skickar meddelanden till barnbarn, stoppar munskyddet i fickan när jag går upp till Campo. Sånt.

Rudys majs mognar. Och tomaterna. Jag hakar av balkongdörrarna i köket, och skrapar bågarna. Grundar. Målar noggrant. Två lager. Ångrar att jag inte köpte mer Campari. Skriver till vänner i Malaga och bjuder hit dom. Långväga vänner kommer inte denna sommar, det är bara att inse. Men Alvaro renoverar sitt kök, och kastar ömma blickar på sin flickvän. Deras första barn är på väg. Det är en flicka. Och Mencia, den ena tvillingen, har tagit hem en hundvalp. Den är väldigt liten, och gläfser på deras terass när de lämnar den där att vila. Mencia hämtar in den igen. Hennes mamma, Pilar, suckar. Hon ville egentligen inte alls ha en någon hundvalp. Plumerian har slagit ut. Den doftar himmelskt. Livet pågår. Det är bara att inse.