grannar

Oliver och sånt

/ ELLA / Lämna en kommentar

Vi plockade 85 kilo oliver. Det är ingen jätteskörd, i jämförelse, men rätt bra gjort av två pensionärer. I synnerhet som olivträden här i våra berg sällan växer på plan mark. Tvärtom. Olivlundarna planterades långt innan man ens hade börjat tänka tanken att använda maskiner för att plocka. Här görs det fortfarande för hand. Något annat är inte möjligt.

Carlo, och Maria, är så snälla. Det finns nog inga snällare. Carlo heter Carlo. Inte Carlos med ett s på slutet, som alla andra. Det är för att han är född i Italien. Men till och med han påpekar gärna att Italien exporterar betydligt mer olivolja än de kan producera av egna inhemska oliver. Dom blandar sina med importerade. Det betyder att en stor del av italiensk olivolja helt enkelt är gjord på spanska oliver. Det är välkänt. Precis som att nästan 40 % av världens olivolja kommer från Spanien. 80 % av det från Andalucia. Bara i Jaen produceras mer än i hela Grekland.

Carlo tog dem till pressen. Med hjälp av Mario. (Mario, inte Maria.) Vi följde inte med i år. Det är Corona-restriktioner igen. Man får inte lämna sin by utan godtagbar anledning, och pressen ligger i Velez. Men våra flaskor fanns att hämta hemma hos Carlo efteråt.

Vi enades om att Italien ändå har väldigt mycket snyggare förpackningar. Glas istället för plast – för att inte tala om deras plåtdunkar!

Carlo skulle vilja kunna få sin olivolja i plåtdunkar här i Andalucia. Jag också. Inte för att det lär påverka smaken, men ändå. Huvudsaken är ju att man förvarar oljan svalt och mörkt och bara häller upp lite i taget. Men det går inte att komma ifrån att det gör skillnad hur saker ser ut.

Vi fick en back med frukt med. Allt mognar samtidigt. Jag mosade nästan alla kaki/persimon och la i frysen. Det behövs inga tillsatser. När jag i vinter tar fram burkarna, en och en, och häller på min müsli, så kan jag tänka på hur snälla dom är, Carlo och Maria.

Det är väldigt fint med snälla människor också .

Det är frågan om

/ ELLA / Lämna en kommentar

Att lära sig spela piccoloflöjt som första instrument, och vid 65+, är förstås närapå ett vansinnesprojekt. Eller det är rätt knäppt i alla fall.

Det går oerhört långsamt. Men det är helt oomtvistligt att det går framåt. Det låter inte särskilt bra när jag spelar. Men det låter lite bättre.

Annat är det med annat i ens liv vid den här åldern. Man blir inte snyggare. Inte friskare. Hörseln blir inte bättre. Inte synen heller. Man skaffar sig inte ett större hus. Eller gör karriär. Man blir inte bättre på att planera sin ekonomi och innertaket behöver målas om igen.

Grannen är ung. Och bygger en våning till på sitt hus. Det kommer kanske skugga vår trädgård lite. Det kan jag inte göra något åt. En gång byggde vi en terass, och orsakade att någon annans utsikt blev snävare. En gång för längre sedan byggde någon ett hus i backen, grävde en brunn, breddade en stig, konstruerade en bro. En gång för ännu längre sedan planterade någon ett olivträd.

Livet. Blir vi klokare? Det är frågan om. På det stora hela? Det hoppas jag innerligen. Men det finns inget man kan göra för att stanna upp det. Inte ens för en liten liten stund.

Att sluta springa

/ ELLA / 2 kommentarer

Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.

Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.