Igår kväll började vi skörda mandlar. Vi har många kvar att plocka. Det är den tiden på året. Det är också den tiden på året då barnbarn brukar vara här. Fast i år är det tyst.

Keramikern, som flyttade in i byn förra året, kommer nog att ge sig iväg igen, säger han. Livet här var inte vad han förväntade sig. Han fick problem med en granne. Han tycker inte byn är rätt plats för honom. Han vill vidare. Han är besviken. Jag svarar att om det är så han upplever det, då är det kanske lika bra att han inte stannar.

Men det säger jag bara för att linda in vad jag sen fortsätter med: Att byn är som resten av världen. Att det är inte något paradis hela tiden. Att här finns människor av alla sorter. Här finns gott och här finns mindre gott. Men, att här har jag lärt mig mer om mig själv än någon annan stans. Ibland har det varit svårt. Ibland är det fortfarande svårt. Men ibland måste man helt enkelt sluta springa.

Och ibland är jag lite trött på de som tycker att allt är andras fel.

Men det sista säger jag inte.

---

Mandlar har flera skal. Det första torkar och ramlar oftast av av sig självt. Det andra är väldigt hårt. Det måste man knäcka. Det är det som skyddar den knapriga söta friska mandeln under hela året som kommer.

Att blanchera mandlarna tycker jag är överkurs. Dom är godare att bara äta som dom är, med den lite råare smaken bevarad. Men man kan gärna steka dom lite lätt i några droppar olivolja, och kanske salta.

---