Corona. Karantän. Dag 8. Söndag.

Det har just meddelats att karantänen förlängs med två veckor. Över påsk. Det betyder tre veckor till. Men det var ju väntat.

På morgonen visar keramikugnen +285 C grader varmt. Då har det gått ner ungefär 700 grader. Men man ska inte öppna den förrän det gått ner till 100 grader. Jag har sällan det tålamodet. Vid +150 brukar jag öppna en liten liten springa en kort stund, bara så man ser översta lagret – det är en rund toppmatad ugn – jag vill åtminstone få ett hum om hur det har gått så långt.

+285 grader C.

Det kommer att ta ett tag till. Men det går inte att skynda på. Inte det heller.

Utsidan av ugnen känns behagligt varm. Jag lägger handflatorna mot den, och minns kakelugnar från förr.

Tålamod.


Corona. Karantän. Dag 7. Lördag.

Det regnade hela natten, och fortsatte sen, av och till, mest hela dagen. Koltrastarna flög lågt över terassen, och övre vägen upp till Campo har sannolikt blivit oframkomlig, för nu. Men vårblommorna kommer att explodera och träden är säkert lyckliga.

Mot middagstid tittade solen fram en kort stund. Vi öppnade ytterdörrarna, ropade lite till varandra över torget. Skrattade lite. Suckade. Undrade.

Mari Carmen hade rosa morgonrock. Laura också. Fast inte likadana.

Fiskgubben kom, trots allt. Det gör han på lördagar. Han hade både plasthandskar och munskydd. Men ändå! Han kom! Och slog upp skåpbilens bakdörrar på vid gavel som vanligt. Jag fick kika in från lite avstånd. Vi är sista stoppet, så utbudet är sällan särskilt stort, man får välja bland vad som finns kvar. Idag hade jag lite tur. Det fanns tillräckligt med rosada. Hans rosada är alltid väldigt bra. Och så slipper jag rensa. Inte att jag har något emot det egentligen.

Sånt.

Det händer inte så mycket mer.

Utom att jag äntligen kom mig för att glasera kopparna som vi gjorde för ett tag sen. Jag hade förstås inte så mycket glasyrer. Bara vit faktiskt. Det blir säkert bra. Vi får se, när det är dags att öppna keramikugnen igen. Först ska det bli tillräckligt hett. Och sen måste det svalna. Det tar den tid det tar.

Anne-Lie skriver att deras flyg till Stockholm är inställt. Dom stannar. Hon tyckte det känns tryggare nu, när hon vet vad som gäller för ett tag framöver. Jag tror jag förstår vad hon menar. Ibland kan det nästan vara skönt att inte ha så många val. Mitt i alltihop.


Corona. Karantän. Dag 5. Torsdag.

Jag äter alltid frukost i pyjamas. Jag dricker alltid mitt morgonkaffe med varm havremjölk, medan jag tittar ut, upp mot bergen, och funderar över den nya dagen. Sen övergår jag alltid till att läsa nyheterna. Just den här morgonen lägger Rudy bönor i blöt. Det gör han ungefär var tredje dag. Pintobönor. Det är också som vanligt.

När jag har matat katterna går jag alltid ner i ateljén, och slår mig ner vid mitt bord.

Genom fönstret mot torget brukar jag först se Laura, och sen Pilar gå ner till byns lilla affär. De brukar ha brödpåsar med sig.

Dom kommer förbi den här morgonen också.

Men dom går var för sig. Med flera meter emellan.

Och dom har blå plasthandskar och munskydd på sig.

Mari syns inte till alls.

Sen ser jag Alvaro komma småspringande genom gränden, mot sin bil. Men han kommer snabbt tillbaka med något han hämtat, och försvinner in i huset igen.

Hans bil brukar inte alls stå här så här dags . Han brukar redan ha åkt till jobbet.

Ingenting är riktigt som vanligt. Det är bara önsketänkande.

’Som vanligt’ verkar plötsligt så åtråvärt.


På eftermiddagen blir det i alla fall klart att vi får åka upp till Campo med verktyg och ta hand om träden. Det räknas som vårt jobb. Det är bara det att om vi ska åka bil dit tillsammans, så måste vi ha ansiktsmasker på oss. Bägge två.

Jag kollar desperat i skåpen – och hittar till min lycka både masker och engångshandskar, kvar från förra årets keramikkurser! Glasyrer är ju inte helt ofarliga. Leve konsten. Alltid ett steg före. Mot Campo.