Sovrummen saknar ofta dörrar.

Ann och Judy var här. Vi har våra konstkvällar. Det är ovärderligt. Och så enkelt: man hänger fram sina senaste bilder, fixar lite vin och plock – och sen pratar vi hela kvällen. Om allt. Till sent. Vi turas om. Det handlar inte bara om konst. Vi är vänner. Nära vänner.

En gång hörde jag ett radioprogram där en forskare berättade om vårt behov av närhet. Hon sa att barn, exempelvis, inte nödvändigtvis behöver ha sina egna separata rum. Vad de behöver är närhet. Hon tillade att föräldrar som arbetar många extratimmar för att ha råd med större hus, eller större lägenheter, med separata rum för alla, kan vara lite missledda. Särskilt om det innebär att de är borta hemifrån mer, och tröttare när de äntligen kommer hem.

– Människor, unga och gamla, sa hon, är helt kapabla att hitta sätt att dra sig tillbaka när de behöver. Det man inte kan göra på egen hand är att vara tillsammans med andra människor.

Byarna här Axarquia är små, men de gamla husen är ihopbyggda med varandra, ibland med smala gränder emellan. Sovrummen saknar ofta dörrar, ytterdörrarna står ofta på glänt. Jag hör när grannarna sjunger för sina barn, till och med när skeden träffar kanten på kaffekoppen om fönstren är öppna. De hör oss svära när våra bönor kokar över. Vi bor här tillsammans. Vi är trygga här. På norrsidan av vårt hus öppnar naturen upp mot dalen och nästa berg. Där kan man vandra i timmar utan att träffa någon. Men byarna, och husen, är byggda för människor, och med kunskapen om att det vi behöver mest är faktiskt varandra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s