Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Shit happens. Och om synapser.

Ella in the Garden no 10

Shit happens. Jag ska inte gå in på vad. Det hände igår förmiddag. Men det är inget jag kan göra något åt, så jag tänker släppa det. Nu.

Min mamma brukade säga :”Det är en mening med allt”. Jag avskydde när hon sa det. Som barn tyckte jag att lite sympati hade känts bättre.

Det tycker jag väl i och för sig fortfarande. Men kanske hade hon en poäng. Det är i vilket fall som helst ingen nytta med att gräma sig.

Det är till och med livsfarligt att gräma sig – längre än en liten stund.

Det är synapsernas fel. De finns i hjärnan. De är nervcellerna som kontaktar andra celler. Det är där kopplingarna sker. När man upplever något nytt, eller lär sig något nytt, då skapas helt enkelt nya synapser mellan olika hjärnceller. Och dom är väldigt påverkningsbara. För att inte säga lättstyrda.

Av somligt som händer oss blir vi glatt överraskade. Bingo. En ’lycko-synaps’ skickades. En gång till, och den blir kraftigare. Hållbarare. Till sist behöver man bara bli lätt påmind om ämnet för den glada överraskningen för att mungiporna ska dras uppåt och stegen bli lättare.

Det är därför man behöver akta sig för att gräma sig för mycket. Det blir synapser av det också. Men vem vill ha hjärnan full av såna synapser? Vem vill vara slav under att till sist inte ens kunna närma sig något som vagt påminner om det där man grämde sig över, utan att hela maskineriet går igång och man uppslukas av eländet. Igen.

Ibland sa min mamma andra saker också. Som att ”Man får ingenting gratis”. Näe, så är det förstås. Det gäller att anstränga sig.

Och det gäller att släppa. När det är så dags.


PS Jag är oändligt tacksam för vänner som klappar om mig ibland. Som när shit happens. Jag blir varm bara jag tänker på att jag har dom.


Olika

Vi låste oss ute. Igen. Men det är bara att knacka på Pilars köksfönster. Hon har extranyckel. Och hon har ordning på allt. Faktiskt är hon fena på det, att hålla ordning. (Hur översätter google det!!?) Hos henne går allt som på räls. Ingen i hennes stora familj – det vimlar av barn och ingifta fastrar och morbröder och kusiner och sysslingar och en och annan mormor och svärson i hennes hus – fattas något. Och hon behöver inte leta efter var hon lagt vår nyckel. Hon vet var den är.

Maruja – vet vilka vilda örter som är bra för vad. Och när dom ska plockas. Och var. Och hur dom ska tillagas. Hon vet dessutom hur politik fungerar. Henne lurar ingen. Hon minns hur det var, hon kan berätta om förr. Och hon säger vad hon tycker och går och röstar när det är dags, hur mycket höften än värker. I värsta fall rotar hon fram käppen.

Paki – kan brodera dukar. Dukar stora som hav. Med dussin servetter till varje. Alla sorters stygn. Stjälkstygn, hålsöm, plattsöm, efterstygn…. Det blir oerhört fina dukar. Ibland sitter hon på en pall i dörröppningen till sitt hus och broderar. Ibland hänger hennes barnbarn över axeln och tittar på.

Jacinto – avslutade just sin översättning av Howl från engelska till spanska. Allt var där, stil, stämning, rytm, tidsanda, så träffsäkert.

Marsha – sätter direkt fingret på vad det är som är viktigt när jag tycker att livet strular till sig. Utan att tveka en sekund. Och hennes kramar är helt utan jämförelse.

Listan kan bli hur lång som helst. Alla kan dom en förskräcklig massa olika saker.

Till lycka för oss alla så är det inte exakt samma saker.

Jag tycker att det är bra att påminna sig om det ibland.

Att vi är olika.


Bild : Ella in the Garden, no 5