Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Olika

Vi låste oss ute. Igen. Men det är bara att knacka på Pilars köksfönster. Hon har extranyckel. Och hon har ordning på allt. Faktiskt är hon fena på det, att hålla ordning. (Hur översätter google det!!?) Hos henne går allt som på räls. Ingen i hennes stora familj – det vimlar av barn och ingifta fastrar och morbröder och kusiner och sysslingar och en och annan mormor och svärson i hennes hus – fattas något. Och hon behöver inte leta efter var hon lagt vår nyckel. Hon vet var den är.

Maruja – vet vilka vilda örter som är bra för vad. Och när dom ska plockas. Och var. Och hur dom ska tillagas. Hon vet dessutom hur politik fungerar. Henne lurar ingen. Hon minns hur det var, hon kan berätta om förr. Och hon säger vad hon tycker och går och röstar när det är dags, hur mycket höften än värker. I värsta fall rotar hon fram käppen.

Paki – kan brodera dukar. Dukar stora som hav. Med dussin servetter till varje. Alla sorters stygn. Stjälkstygn, hålsöm, plattsöm, efterstygn…. Det blir oerhört fina dukar. Ibland sitter hon på en pall i dörröppningen till sitt hus och broderar. Ibland hänger hennes barnbarn över axeln och tittar på.

Jacinto – avslutade just sin översättning av Howl från engelska till spanska. Allt var där, stil, stämning, rytm, tidsanda, så träffsäkert.

Marsha – sätter direkt fingret på vad det är som är viktigt när jag tycker att livet strular till sig. Utan att tveka en sekund. Och hennes kramar är helt utan jämförelse.

Listan kan bli hur lång som helst. Alla kan dom en förskräcklig massa olika saker.

Till lycka för oss alla så är det inte exakt samma saker.

Jag tycker att det är bra att påminna sig om det ibland.

Att vi är olika.


Bild : Ella in the Garden, no 5

… med åldern.

Genom fönstret i ateljén ser jag tvillingarna från mittemot springa upp mot backen till skolbussen. Miguel slänger efter sin syster med ryggsäcken. Hon vänder snabbt huvudet mot honom, med ett lite segervisst leende, innan hon rundar hörnet.

Som barn trodde jag att när man blir stor så är det färdigt. Vuxna leker inte längre. Och allt spännande verkade redan ha hänt. Telefoner, helikoptrar, TV-apparater, allt var redan uppfunnet.

Sen, som tonåring, så tänkte jag inte på dom vuxna över huvudtaget.

Då fanns bara här och nu.

Som ung vuxen tänkte jag att det löser sig väl. På ett eller annat sätt.

Som mer vuxen tänkte jag att det blir nog rätt skönt när man blir lite äldre, för då kommer man ha bättre koll, och mer ordning på saker och ting.

Sen blev jag äldre.

Och nu börjar jag så sakta förstå att vi begriper allt mindre och att vi inte kan kontrollera särskilt mycket. Framtiden tycks ganska luddig och svår att förutse.

Häromnatten kunde jag inte ens sova med tanke på allt som fortfarande ska hända.

Lycko mig då, som har Marsha som jag kan prata med allt om, och som kan lugna mig när det blir för mycket. Hon skrev tillbaka att det bara var lite existentiell ångest. Att det är ett sätt att förbereda sig på. Hon är så klok. Men så är hon också äldre än jag. Nästan fem månader äldre.

1968. Eller 1969?