Dag 14. Corona. Karantän. Lördag.

Det finns sånt som man inte uppskattar förrän man står utan det.

I dag har jag insett att dialoger är ett sånt exempel.

Vanliga dialoger. Samtal. Jag saknar dom. Dom där vanliga samtalen mellan människor, två eller fler, om högt och om lågt.

Visst. Jag är inte ensam här i huset. Jag har en livskamrat. Som jag trivs gott med. Men vi har levt bredvid varandra så länge att sanningen nog är att vi bland tror oss veta vad den andra ska fälla för kommentar innan den ens är uttalad. Jag är inte ens säker på att jag lyssnar färdigt alla gånger. Våra samtal är innerliga, och livsnödvändiga, men ofta av en lite annan sort än vad jag menar här.

Och jag har vänner. Vi kan visserligen inte ses i verkliga livet just nu, men vi håller kontakten. Ibland ser jag prickarna ticka fram på skärmen sekunden efter att jag skrivit. Ett svar är på väg … vännen sitter vid sin skärm. På sin ö. Eller i huset nere i backen. Och det kommer en bild! Och nya kommentarer, fler inlägg!

Allt det är underbart. Jag skulle inte klara mig utan. Men jag vill ha ALLT. Jag vill ha långsamma utläggningar. Snabba svar och utdragna berättelser från andra sidan bordet, och kvicka kommentarer och skratt och hummanden. Jag vill bli avbruten , emotsagd, utmanad … Jag vill se pannor rynkas, höra spontana fniss, vänta in eftertänksamma pauser. Lyssna till detaljerade utläggningar som förlorar sig på vägen, jag vill märka att jag själv blivit för långrandig, att ingen längre lyssnar. Jag vill byta ståndpunkt, staka mig, hitta ett bättre ord…

Jag vill ha sådana samtal som bara går att föra i vanliga livet. Oj vad de är saknade.

Det är en sån dag. Också.


Sovrummen saknar ofta dörrar.

Ann och Judy var här. Vi har våra konstkvällar. Det är ovärderligt. Och så enkelt: man hänger fram sina senaste bilder, fixar lite vin och plock – och sen pratar vi hela kvällen. Om allt. Till sent. Vi turas om. Det handlar inte bara om konst. Vi är vänner. Nära vänner.

En gång hörde jag ett radioprogram där en forskare berättade om vårt behov av närhet. Hon sa att barn, exempelvis, inte nödvändigtvis behöver ha sina egna separata rum. Vad de behöver är närhet. Hon tillade att föräldrar som arbetar många extratimmar för att ha råd med större hus, eller större lägenheter, med separata rum för alla, kan vara lite missledda. Särskilt om det innebär att de är borta hemifrån mer, och tröttare när de äntligen kommer hem.

– Människor, unga och gamla, sa hon, är helt kapabla att hitta sätt att dra sig tillbaka när de behöver. Det man inte kan göra på egen hand är att vara tillsammans med andra människor.

Byarna här Axarquia är små, men de gamla husen är ihopbyggda med varandra, ibland med smala gränder emellan. Sovrummen saknar ofta dörrar, ytterdörrarna står ofta på glänt. Jag hör när grannarna sjunger för sina barn, till och med när skeden träffar kanten på kaffekoppen om fönstren är öppna. De hör oss svära när våra bönor kokar över. Vi bor här tillsammans. Vi är trygga här. På norrsidan av vårt hus öppnar naturen upp mot dalen och nästa berg. Där kan man vandra i timmar utan att träffa någon. Men byarna, och husen, är byggda för människor, och med kunskapen om att det vi behöver mest är faktiskt varandra.