xxx

Fuck Corona, skriver Marsha. Hon menar inte att vi ska strunta i alla försiktighetsåtgärder. Hon håller bara med mig när jag skriver om tillståndet i Spanien. Om hur augusti, den stora semestermånaden, nu inleds med stängda barer och folktomma vägar, och nyhetsreportagen intervjuar småbarnsfamiljer som helt enkelt fortsätter att hålla sig hemma. Alla fiestor är inställda, de fina skorna står långt in i garderoben, nätterna är spöklikt tomma på torgen, resor är inställda.

Fuck Corona. Vissa dagar undrar jag hur allt ska sluta, hur människor ska orka, och när jag ska få träffa min familj igen. Barnen. Barnbarnen.

Fuck Corona.

Som inte ska få ta ifrån oss förväntan, glädje, spänning.


(… under förutsättning att ingen oförutsett händer… så anmäl dej gärna här:

https://facebook.com/events/s/open-art-studio-cutar/270019450956028/?ti=icl )

Lycka?

Våga vara lycklig? Var det inte en av de saker som forskning (av den där sjuksköterskan som arbetat många år med åldringar…) visat att de flesta önskat att de hade varit bättre på i livet? Var inte det nästan högst på listan av sånt som de gamla ångrade att de inte prioriterat?

Att det går att härbärgera flera olika känslor samtidigt, och jämsides, är ju heller ingen hemlighet. Det finns inget antingen eller.

Våga vara lycklig… Kanske behövs det inte så mycket?

Kanske är det bara ett val.


bild: Madrid Sin Permiso. Från serie: Interiores.

Andra

Nu öppnas gränserna igen (II). Det går bra att resa in i Spanien. Det kommer att bli lite extra kontroller, och information. Men ändå. Att resa inom landet går också bra. Sommargästerna är välkomna. Ekonomin måste börja rulla igen.

Plötsligt fick jag mindre lust att åka in till staden, gå på barer, museum, titta in i affärer, sitta på caféer och se folk flanera förbi….

Jag intalar mig själv att det inte alls är för att människorna som jag skulle möta skulle vara ’andra’, komma från andra platser, andra länder – utan bara att det nu, efter alla restriktioner vi levt under, känns lite pirrigt att möta de som har suttit på bussar och tåg och flygplatser…

Men det bekymrar mig. Vad gör detta med mig, med oss?

Det sista jag vill är att leva i en tid när ’andra’ är något att undvika.


bild: Ella in the Garden, no 22.