Otålighet är en dygd

Jag var rätt ung när jag en dag ringde till min pappa (som fortfarande levde på den tiden) och sa

⁃ Gissa vad jag har köpt!

⁃ En bil?

Vad fick han det ifrån? En bil!?

⁃ Näe. En papegoja!

Jag hade köpt en papegoja.

När jag var ännu yngre och fortfarande gick i grundskolan så brukade jag gå in på djuraffären i Farsta Centrum på vägen hem och titta på papegojorna. Dom var ouppnåeliga. Dom var för andra. Men dom var fina.

20+ år gammal hade jag plötsligt köpt min egen. Det var ett spontanköp. Jag hade gått in i en annan djuraffär, på Söder, en dag, och insett att jag faktisk nu kunde köpa den gröna stora papegojan som satt i en bur och mötte min blick. Jag var stor nu.

I början var jag lite rädd för honom, men jag hade roligt medan vi lärde känna varandra, och han var fin. Långt senare hade livet förändrats igen och jag sålde honom vidare. Han hette Evert.

Pappa tyckte inte att det var konstigt alls att jag plötsligt och utan förvarning bodde ihop med Evert.

Han förstod.

Nu har jag kommit på att jag faktiskt ska köpa mig en egen bil. För att jag nog kan. Jag är pensionär nu. Och varje månad trillar det in nya pengar. Inte särskilt mycket, men igen och igen och igen. Och jag är priviligerad, jag hoppas på att kunna spara på annat, man får prioritera. Och, för att det kommer att bli roligt att ha den. Det blir inte min första bil, men det var många år sedan jag ägde någon. Faktiskt är det många år sen jag ens körde en bil. Jag kommer säkert att vara lite rädd i kurvorna uppför berget, för att inte tala om på motorvägen. Men sen kommer jag vänja mig vid det.

Fast först måste antalet virusdrabbade gå ner, så att dom kan häva restriktionerna och bilhandlaren får öppna igen.

Pappa skulle inte bara förstå min plötsliga ingivelse, utan också den oerhörda otåligheten över att inte kunna genomföra den meddetsamma.

Otålighet är en dygd. Den gör att man har mer roligt i livet.


xxx

Fuck Corona, skriver Marsha. Hon menar inte att vi ska strunta i alla försiktighetsåtgärder. Hon håller bara med mig när jag skriver om tillståndet i Spanien. Om hur augusti, den stora semestermånaden, nu inleds med stängda barer och folktomma vägar, och nyhetsreportagen intervjuar småbarnsfamiljer som helt enkelt fortsätter att hålla sig hemma. Alla fiestor är inställda, de fina skorna står långt in i garderoben, nätterna är spöklikt tomma på torgen, resor är inställda.

Fuck Corona. Vissa dagar undrar jag hur allt ska sluta, hur människor ska orka, och när jag ska få träffa min familj igen. Barnen. Barnbarnen.

Fuck Corona.

Som inte ska få ta ifrån oss förväntan, glädje, spänning.


(… under förutsättning att ingen oförutsett händer… så anmäl dej gärna här:

https://facebook.com/events/s/open-art-studio-cutar/270019450956028/?ti=icl )

Lycka?

Våga vara lycklig? Var det inte en av de saker som forskning (av den där sjuksköterskan som arbetat många år med åldringar…) visat att de flesta önskat att de hade varit bättre på i livet? Var inte det nästan högst på listan av sånt som de gamla ångrade att de inte prioriterat?

Att det går att härbärgera flera olika känslor samtidigt, och jämsides, är ju heller ingen hemlighet. Det finns inget antingen eller.

Våga vara lycklig… Kanske behövs det inte så mycket?

Kanske är det bara ett val.


bild: Madrid Sin Permiso. Från serie: Interiores.