(dag 62) Corona. En bild.

Vardagen får gärna flyta på. Speciellt nu.

Annat är det med konsten. Bildskapandet.

Det ska skava.

Konsten lever alltid sitt eget liv. Lite vid sidan om. Skapandet kommer och går. Ibland blir bilder inte till på ett tag. Ibland sitter de hårt inne. Ibland går det fortare. Men det går aldrig fort.

Ibland passar de mig själv bättre än de passar min publik. Men det är som det ska.

De är lite som vänner. Lite röriga ibland. Rakt på ibland. Ibland behöver vi jobba på att komma överens. Det har funnits de som trodde att de inte skulle behöva anstränga sig. Det visade sig alltid vara fel. En bild måste anstränga sig. Annars varar den bara i ett ögonblick.


bild: Ella in the Garden, no 37.

Dag 44. Nyfikenhet. Corona. Karantän. Måndag.

Nu får barnen här i Spanien vistas ute en timme per dag. Efter 40+ dagar inomhus. Och från nästa helg ska vi vuxna få gå ut, utan något som helst annat ärende än att andas frisk luft en stund. Om inte fler blir sjuka igen förstås, och siffrorna skjuter i höjden en gång till. Då blir det inget av med det.

Min första tanke är att det faktiskt känns lite nervöst. Hur ska det gå. Folk i gränderna, människor på gatorna… Men, eftersom jag ju skulle sluta upp med att vara ängslig så duger inte det. Jag får vackert ta det ett varv till:

Nyfikenhet blir bättre. Från och med Corona tänker jag vara mer nyfiken än ängslig. Det ska tillhöra mina bestående beteendeförändringar.

Livet. Från och med nu.


bild: Ella in the Garden, no 30

Dag 35. Trygghet / Karantän. Corona. Lördag.

Tryggaräkan, ingen vara…’ sjöng vi skolan som barn. Jag förstod inte alls det ordet – ’tryggaräkan’ – men jag tänkte att det var väl som så mycket annat: Det var något som man skulle komma att förstå senare i livet. Jag tyckte inte att det spelade så stor roll att jag inte begrep just då.

”Tryggare kan ingen vara” / no one could be safer… Jag hade fullständigt missuppfattat texten.

Ibland var det förstås annat också, som jag inte förstod. Som när pappa, som arbetade på den stora morgontidningen, kom hem en kväll, drog fram den höga kökspallen, klev upp på den, (han var 190 cm, utan pall…) och annonserade till familjen att tidningen skulle läggas ner. Och att han skulle bli arbetslös. Och vi skulle hamna på gatan. Och det fick vi inte säga till någon enda människa för det var hemligt än så länge. Det visste bara fackföreningen.

Jag minns att jag tänkte att det skulle bli hemskt, att alla våra möbler och saker skulle stå där ute. Och vart skulle vi själva ta vägen? Men självklart skulle jag inte berätta för någon. På något vis kändes det ändå fint att han delade hemligheten med oss. Det betydde att vi hörde ihop.

(Fast vi i hamnade ju aldrig på gatan. Han hade överdrivit. Han var lite sån.)

Trygghet – det är kanske det vi behöver mest av allt dessa dagar. Även om jag fortfarande inte riktigt begripit exakt vad det är.

Kanske finns det inuti någonstans.

Det är vad jag funderar över nu.


bild: Linnea. From the serie :interiores.