(dag 54) Corona. En kopp kaffe.

Det ljusnar. Det är lite färre människor som insjuknar nu. Man får promenera lite längre hemifrån. Högst 1 kilometer. Passagerare ska snart få sitta i framsätet på bilen.

Ann föreslår att om baren inte kan öppna åtminstone uteserveringen från och med nästa vecka, så skulle vi kunna ta med oss en termos kaffe och sätta oss där ändå. Man skulle liksom kunna låtsas att allt är som vanligt.

Vi skulle klä oss i nytvättade klänningar -med märken kvar från klädnyporna. Sandaler, och ha nymålade tånaglar, och vi skulle lägga upp våra mobiler på bordet. Vi skulle ha kaffekoppar och glas med fat med oss. Och lägga dit små sockerkuvert. Jag skulle säga, nej tack, inget socker för mig. Och någon annan skulle nypa tag i sitt sockerkuvert, skaka det lite först, och sen riva av ena hörnet, låta sockret strila ner i kaffet och sätta i skeden och röra om så det löste upp sig. Vi skulle titta upp mot vägen och se kvällsbussen komma stretande upp runt sista kröken, och sen skulle vi böja oss ner och klappa lite på hunden Giri som skulle ha dykt upp från ingenstans, viftande på sin korta svans.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s