(dag 54) Corona. En kopp kaffe.

Det ljusnar. Det är lite färre människor som insjuknar nu. Man får promenera lite längre hemifrån. Högst 1 kilometer. Passagerare ska snart få sitta i framsätet på bilen.

Ann föreslår att om baren inte kan öppna åtminstone uteserveringen från och med nästa vecka, så skulle vi kunna ta med oss en termos kaffe och sätta oss där ändå. Man skulle liksom kunna låtsas att allt är som vanligt.

Vi skulle klä oss i nytvättade klänningar -med märken kvar från klädnyporna. Sandaler, och ha nymålade tånaglar, och vi skulle lägga upp våra mobiler på bordet. Vi skulle ha kaffekoppar och glas med fat med oss. Och lägga dit små sockerkuvert. Jag skulle säga, nej tack, inget socker för mig. Och någon annan skulle nypa tag i sitt sockerkuvert, skaka det lite först, och sen riva av ena hörnet, låta sockret strila ner i kaffet och sätta i skeden och röra om så det löste upp sig. Vi skulle titta upp mot vägen och se kvällsbussen komma stretande upp runt sista kröken, och sen skulle vi böja oss ner och klappa lite på hunden Giri som skulle ha dykt upp från ingenstans, viftande på sin korta svans.


Corona. Karantän. Dag 2. Måndag.

⁃ Jag vill gå ut och gå, skriver jag till Marsha i Stockholm.

⁃ Får ni inte gå ut och gå?

⁃ Näe. Vi får bara gå ut om vi har ett legitimt ärende. Det är allvar.

Paco i Madrid skriver till mig att han börjat fundera på sina livsval. Kanske dags att tänka om, menar han. Skala ner?

Tina skriver, från Kalifornien, att hon och Anthony bestämt att de måste ta ledigt från jobbet. Stanna hemma. Självpåtagen karantän. För allas skull.

Det sjunker liksom sakta in.

Man kommer behöva ändra på mycket. Just nu handlar det, för oss här i Spanien, först och främst om att rutinerna de närmsta 14 dagarna kommer att vara annorlunda. Antagligen för längre än 14 dagar. Jag är inte orolig för att bli sjuk själv. Inte ännu. Förhoppningsvis inte sen heller. Men visst tycker jag att det känns lite konstigt att inte veta hur nästa matinköp kommer gå. Sånt, saker som jag bara tagit för givet. Resa. Kunna gå ut när jag vill. Vart jag vill. Träffa vänner för en fika. Men det är inte överhängande. Inte ännu.


Campo måste skötas om. Det är också ett arbete. Det kan man inte utföra hemifrån. Jag ursäktar mig med att Rudy behöver min hjälp (det gör han) och följer med upp i bilen. Det handlar om fem minuter på enslig slingrig landsväg, och några fler på erbarmlig dålig, stenig och brant grusväg . (Det är fortfarande oklart om det får vara fler än en person i bilen. Men vi sover ju i samma säng!)

Idag är det alldeles klart ute. Bara några små vita moln mot en isblå himmel. Det blåser. Men mellan byarna nedanför oss är det stilla, jag ser inte fler än 3 bilar i rörelse på hela tiden. Vita skåpbilar. Leveranser. Inga privatbilar alls.

Sen går jag hem, till fots. En annan väg. Det tar en halvtimme. Rudy kommer att komma efter när han är klar. Att ha varit och jobbat uppe på Campo måste väl varit ett legitimt ärende?

Jag möter ingen.

När jag kommer hem läser jag att Spanien stänger gränserna vid midnatt.

Corona. Karantän. Dag 1. Söndag.

Eftersom vädret var skrutt så fanns det ingen längtan att gå ut. Även om jag hade kunnat/velat. Huset är stort. Här finns mycket att göra. Och på söndagar är det alltid rätt lugnt ändå.

Men visst var det tystare än vanligt. Tomt ute i gränderna. Rudy körde upp till Campo, för att plantera majs. Det är ju hans/vårt arbete, det måste vara tillåtet? Man får ju gå till jobbet, om man måste. Och han träffar ingen, rör inte vid något som någon annan ska röra vid. Jag söker efter info på nätet. Men allt verkar riktat till stadsbor.

Jag lagade lunch, det blev forellerna som jag köpte av fiskgubben igår. Jo, jag tänkte mig för lite extra kring vad jag skulle använda till, av vad vi har hemma. Helst vill jag inte få slut på grönsaker och frukt det första som händer. Det verkar ju så krångligt att åka och handla. Helst ska man bara åka en person i bilen. Hur nu det ska funka. Och vem vet vad som finns kvar att köpa?

Jag övade piccolo också. Men grannarna är förstås hemma idag. Inne. Jag vet inte hur mycket det hörs in till dom, eller ut på det lilla torget. Jag stängde in mig i ett gästsovrum., där väggen mot Lauras är väldigt tjock. En meter nästan.

Kvällsnyheterna på TV är allvarliga. Politiker pratar och pratar och pratar om vad som är nödvändigt. Men FB och wattsapp fullkomligt svämmar över av coronoskämt. Det är ingen hejd på dom!

Klockan 20 klappade många händerna, virtuellt, som tack och stöd till alla sjukvårdsarbetare. Sju personer i Velez testades positivt idag.

Och mamma fyllde 90 i Stockholm. Håkan hade ordnat med ett fint brev berättade han. Personalen skulle göra tårta. Vi pratade med Joni i Kalifornien också. Hon mådde bra. Men Anthony är snuvig. Jag anar att Tina oroar ihjäl sig.