(dag 52). Corona. Något måste det ju bli.

Så kom en av de första riktiga sommarkvällarna. Då solnedgången kastar långa skuggor i dalgångarna, och ljuset liksom lägger sig ner, lite på sidan, blir mjukt, stilla. Då varken jag eller svalorna vill vara någon annan stans än just här, och det ännu inte är dags att gå inomhus.

Inga mer varma tofflor, inga dubbla lager. Jag hänger in jackan, som jag en gång fick av Tina, långt in i garderoben och letar fram shorts och en och annan klänning istället.

Denna sommar som inte kommer att likna någon tidigare.

Det är lätt att räkna upp vad som inte kommer att hända. Det är betydligt svårare att försöka förstå vad som kommer hända istället.

Fast något måste det ju bli. Vi kan ju inte leva i stiltje ända till vindruvsbladen torkar och faller av och jag drar på mig Tinas jacka igen.

Nyfikenhet ter sig som en allt bättre strategi. Medan jag längtar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s