Man ser havet från Campo. Idag var det blåare än någonsin. Turkosblått. Det är så underligt att tänka att staden där nere, strandpromenaden, restaurangerna, cykeluthyrningen, glassbarer – allt ligger alldeles stilla. Inte en människa.

Sen går jag hem igen. Rudy stannar kvar och fortsätter att beskära träd. Det tar aldrig slut.

Anne-Lie skriver och berättar att dom har åkt UD-anvisat flyg tillbaka Sverige. UD-anvisat! Från Malaga. Dom hade hyrt alldeles vid stranden. Sen blir det kväll. Nyheterna säger att Andalusiens regionalpresident vill öppna stränderna igen, så fort det bara går. Han tycker att man borde kunna införa social distansering, och sätta en gräns för antalet besökare. Och dagligen behandla allmänna platser med ozon. Ozon?!

Regeringen lovar att barnen ska få komma ut från och med måndag. Med vårdnadshavare. En timme om dagen, högst.

Siffrorna fortsätter att fladdra förbi på tv- skärmen. Dom har slutat betyda något.

Jag suckar och sätter mig vid nothäftet. (Det är ett nybörjarhäfte för barn. Svenskt. För flöjt. Min piccolo-bok har fastnat nånstans på vägen mellan Italien och Spanien.)

Att nästa stycke att öva in visar sig vara ’Turistens Klagan’ av Cornelius Vreeswijk känns lika absurt som allt annat. Jag letar ändå upp hela texten. Och inser att den är fullkomligt underbart genial.

---