(dag 65) Corona. Fas 1.

Judy kommer hem till byn för några dagar. Ann ska försöka boka bord för romantisk födelsedag med med C. Jag vattnar. Meteorologen på TV visar solar.

Fas 1. Från idag, måndag, befinner vi oss i fas 1. Det betyder att nu ska vi få åka runt i hela provinsen. Affärer på högst 400 kvm får öppna. Människor får träffas i grupper om högst 10 (blir man vald?). Restauranger får öppna uteserveringar med högst 50% av sina platser och en meter mellan borden. (Om dom vill och har möjlighet att överleva på det. Nej, baren i byn kommer inte att öppna ännu.) Och några saker till. Men social distans råder. Och helst munskydd.

Och ’Den blomstertid nu kommer’ är inte särskilt svår att spela på piccolo. (Piccolaflöjt…)

Någon sorts sommar blir det väl i alla fall.


(dag 58) Corona. Lovely man.

Igår tog jag med mig piccolon upp till campo. Jag spelade lite för svalorna. Dom verkade tycka att det var helt OK. Eller också så brydde dom sig inte.

Internet vimlar av snälla människor. I Italien finns det, till exempel, en liten medelålders man som är en känd piccolomusiker. Han heter Nicola.

Nicola är lärare på ett stort universitet. Han spelar i flera stora orkestrar. Solo. Över hela världen. Kompositörer skriver speciellt for honom. Han är helt enkelt väldigt bra på att spela piccolo.

Nicola har också suttit i karantän nu. Han har ägnat flera timmar i veckan åt att göra live-sändningar på facebook; workshops med tips och övningar för den som vill lära sig spela bättre. Och han har tålmodigt och ödmjukt svarat på frågor i direktsändning, frågor på alla nivåer, även frågor från en 66-årig nybörjare. Han älskar musik.

Nicolas engelska uttal är lite knackigt, men det råder ingen som helst tvekan om vad han menar när han säger att det är viktigt att öva skalor, warm-ups, men att mest av allt är det very important att också varm up your soul. ”You have to listen to good music. You have to have that inside of you. ”

Man blir bara glad, helt enkelt, av såna människor. Kär nästan. ❤️ Nicola.