Bråttom?

Nu öppnas gränserna i EU. Nej, jag är inte paranoid. Men, måste vi ha så bråttom?, tänker jag. Smittan pågår ju.

Jag har släkt och vänner, barn, barnbarn, över halva världen. Jag längtar så oerhört efter att krama dom, leka med dom, prata allvar med dom, äta gott tillsammans med dom, skratta med dom, gråta med dom, eller bara promenera runt kvarteret med dom. Och här står sängarna bäddade för dom alla.

Men måste vi ha så bråttom, tänker jag. Om vi väntar lite till så kanske de alla finns kvar att träffa sen. När det är över.

I nästa stund nås jag av länkar om tillståndet i världen. Jag påminns om hur människor inte bara dör av virus, utan av svält. De dör av svält för att hjälp nu inte når fram till de som behöver det mest. De dör av svält för att om man lever ur hand i mun så betyder en dag utan inkomst en dag utan mat till barnen.

För dem är det bråttom.

Och allt detta samtidigt som den rikaste 1 procenten i världen tillsammans fortfarande har mer tillgångar än övriga resten, samtidigt som världens 62 mest förmögna personer tillsammans äger lika mycket som hälften av världens befolkning.

Det finns det som är mycket bråttom.


(källa: biståndsorganisationen Oxfam)

Dag 40. Vreeswijk. Corona. Karantän.

Man ser havet från Campo. Idag var det blåare än någonsin. Turkosblått. Det är så underligt att tänka att staden där nere, strandpromenaden, restaurangerna, cykeluthyrningen, glassbarer – allt ligger alldeles stilla. Inte en människa.

Sen går jag hem igen. Rudy stannar kvar och fortsätter att beskära träd. Det tar aldrig slut.

Anne-Lie skriver och berättar att dom har åkt UD-anvisat flyg tillbaka Sverige. UD-anvisat! Från Malaga. Dom hade hyrt alldeles vid stranden. Sen blir det kväll. Nyheterna säger att Andalusiens regionalpresident vill öppna stränderna igen, så fort det bara går. Han tycker att man borde kunna införa social distansering, och sätta en gräns för antalet besökare. Och dagligen behandla allmänna platser med ozon. Ozon?!

Regeringen lovar att barnen ska få komma ut från och med måndag. Med vårdnadshavare. En timme om dagen, högst.

Siffrorna fortsätter att fladdra förbi på tv- skärmen. Dom har slutat betyda något.

Jag suckar och sätter mig vid nothäftet. (Det är ett nybörjarhäfte för barn. Svenskt. För flöjt. Min piccolo-bok har fastnat nånstans på vägen mellan Italien och Spanien.)

Att nästa stycke att öva in visar sig vara ’Turistens Klagan’ av Cornelius Vreeswijk känns lika absurt som allt annat. Jag letar ändå upp hela texten. Och inser att den är fullkomligt underbart genial.


Dag 33. Vissa dagar / Corona. Karantän. Torsdag.

Det finns dagar. Dagar då man måste ta sig till affären för det börjar bli tomt i skåpen. Då man kränger på sig munskydd och engångshandskar och ger sig in bland butikshyllorna tillsammans med en handfull andra lika tysta och villrådiga människor.

Det finns dagar då man, när man väl kommit tillbaka, och omsorgsfullt har torkat av allt och ställt in i skåpen, skriver till Marsha att man kände sig som en jagad råtta, och det var skönt att komma hem igen.

Det finns dagar då piccolon bara ger ifrån sig små väsandet. Dagar då radion är tjatig, tråden trasslar sig, bilder inte går att ladda upp, och det är helt omöjligt att få in hela disken i diskmaskinen.

Dagar då molnen hänger lågt och det blåser och bouganvillans röda blommor lossnar och virvlar iväg nerför gränden och katterna bara sitter där, alldeles stilla, utan att verka tycka att det är mödan värt att springa efter.

Såna dagar finns också.