Dag 32. Corona. Karantän. Onsdag / Att minnas sen.

Inte stå för nära, tvätta händerna, skjuta upp födelsedagsfirande, inga fika, inte träffas, inga besök, stanna hemma …

Att hålla avståenden mellan mig och mina vänner och familj blir inte lättare, och man vänjer sig inte.

Men det verkar också finnas avstånd som krymper. De ut till världen i övrigt, till exempel.

Nyheterna rapporterar varje dag från Madrid, och Murcia. Barcelona. Italien. Moskva. New York. Mecca. Kina. Brasilien. Johannesburg. Iran – Vi känner igen bilderna: munskydden, och köerna, och människors oro.

Plötsligt är det inte bara några andra. Plötsligt är det inte bara i fjärran länder som sjukvårdspersonal kämpar mot brist på utrustning och sömn, där instängda barn vinkar från balkonger, torgen ligger ödsliga och affärernas jalusier aldrig rullas upp på hela långa dagen.

Jag vill att vi ska minnas det. Sen. När det är över. Jag vill att vi ska minnas att vi är rätt lika varandra. Och att vi behöver varandra – en del behöver oss dessutom extra mycket. För ingen fixar det här ensam. (Inte ens USA:s president, vad han än tror.)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s