Andra

Nu öppnas gränserna igen (II). Det går bra att resa in i Spanien. Det kommer att bli lite extra kontroller, och information. Men ändå. Att resa inom landet går också bra. Sommargästerna är välkomna. Ekonomin måste börja rulla igen.

Plötsligt fick jag mindre lust att åka in till staden, gå på barer, museum, titta in i affärer, sitta på caféer och se folk flanera förbi….

Jag intalar mig själv att det inte alls är för att människorna som jag skulle möta skulle vara ’andra’, komma från andra platser, andra länder – utan bara att det nu, efter alla restriktioner vi levt under, känns lite pirrigt att möta de som har suttit på bussar och tåg och flygplatser…

Men det bekymrar mig. Vad gör detta med mig, med oss?

Det sista jag vill är att leva i en tid när ’andra’ är något att undvika.


bild: Ella in the Garden, no 22.

Bråttom?

Nu öppnas gränserna i EU. Nej, jag är inte paranoid. Men, måste vi ha så bråttom?, tänker jag. Smittan pågår ju.

Jag har släkt och vänner, barn, barnbarn, över halva världen. Jag längtar så oerhört efter att krama dom, leka med dom, prata allvar med dom, äta gott tillsammans med dom, skratta med dom, gråta med dom, eller bara promenera runt kvarteret med dom. Och här står sängarna bäddade för dom alla.

Men måste vi ha så bråttom, tänker jag. Om vi väntar lite till så kanske de alla finns kvar att träffa sen. När det är över.

I nästa stund nås jag av länkar om tillståndet i världen. Jag påminns om hur människor inte bara dör av virus, utan av svält. De dör av svält för att hjälp nu inte når fram till de som behöver det mest. De dör av svält för att om man lever ur hand i mun så betyder en dag utan inkomst en dag utan mat till barnen.

För dem är det bråttom.

Och allt detta samtidigt som den rikaste 1 procenten i världen tillsammans fortfarande har mer tillgångar än övriga resten, samtidigt som världens 62 mest förmögna personer tillsammans äger lika mycket som hälften av världens befolkning.

Det finns det som är mycket bråttom.


(källa: biståndsorganisationen Oxfam)

Bergfast.

När jag varit borta hemifrån några dygn, eller när jag lagt undan en ny bild ett tag, när jag inte läst, inte sett, inte lyssnat på något, inte mött någon – och så plötsligt har det framför mig igen – då ser jag det med nya ögon. Kanske ser jag det till och med mer som det faktiskt är inte som jag tror att det är.

Inte allt är viktigt. Att ett ord upprepats spelar ju mindre roll. Att det saknas något i en bild är ju bara att acceptera. Eller ändra. Att jag faktiskt inte längre uppskattar en viss färg lika mycket som innan kan vara helt logiskt. Man kan ändra sig. Man kan tycka annorlunda.

Men vissa saker ligger fast. Vissa övertygelser blir bara starkare med tiden. Bergfasta.

En sån är övertygelsen om alla människors lika värde.

El pueblo unido, jamás será vencido!


bild: Ella in the Garden, no 30