Sovrummen saknar ofta dörrar.

Ann och Judy var här. Vi har våra konstkvällar. Det är ovärderligt. Och så enkelt: man hänger fram sina senaste bilder, fixar lite vin och plock – och sen pratar vi hela kvällen. Om allt. Till sent. Vi turas om. Det handlar inte bara om konst. Vi är vänner. Nära vänner.

En gång hörde jag ett radioprogram där en forskare berättade om vårt behov av närhet. Hon sa att barn, exempelvis, inte nödvändigtvis behöver ha sina egna separata rum. Vad de behöver är närhet. Hon tillade att föräldrar som arbetar många extratimmar för att ha råd med större hus, eller större lägenheter, med separata rum för alla, kan vara lite missledda. Särskilt om det innebär att de är borta hemifrån mer, och tröttare när de äntligen kommer hem.

– Människor, unga och gamla, sa hon, är helt kapabla att hitta sätt att dra sig tillbaka när de behöver. Det man inte kan göra på egen hand är att vara tillsammans med andra människor.

Byarna här Axarquia är små, men de gamla husen är ihopbyggda med varandra, ibland med smala gränder emellan. Sovrummen saknar ofta dörrar, ytterdörrarna står ofta på glänt. Jag hör när grannarna sjunger för sina barn, till och med när skeden träffar kanten på kaffekoppen om fönstren är öppna. De hör oss svära när våra bönor kokar över. Vi bor här tillsammans. Vi är trygga här. På norrsidan av vårt hus öppnar naturen upp mot dalen och nästa berg. Där kan man vandra i timmar utan att träffa någon. Men byarna, och husen, är byggda för människor, och med kunskapen om att det vi behöver mest är faktiskt varandra.

Beskicka.

Judy ringde och föreslog att det var dags att göra keramik igen. Jag klämde på ett paket lera jag hade under bänken -fortfarande mjukt- och sa

⁃ Absolut. Kom.

Sen satt hon länge stilla vid fönstret och formade lugnt och noggrant tunna sköra vackra skålar med en liten kniv i handen. Skrapade, skar, fäste ihop.

Min stil med leran är betydligt burdusare än hennes. Men vi förstår varandra rätt bra. Och tål våra olikheter.

Emellanåt tog vi paus, stängde av den brummande drejskivan och torkade händerna och halade fram våra mobiler. Vi visade bilder på barnbarn. Pratade om barnen. Familjen. Släkten. Människor som vi tyckt om. Och om de som vi faktiskt inte alls tyckt så mycket om.

⁃ Att vara nöjd, sa Judy, är inte det bättre än att använda ordet lycka?

Sen återgick vi till leran.

I dag, på morgonen, ska våra fat och skålar vara lädertorra. Då kan man fixa till sånt som inte blev så bra igår – beskicka, kallas det. Idag, när dom har styrsel och är lite hårdare, tåligare, när dom har sitt eget uttryck fast fortfarande är mjuka, då kan man gå över dom igen. Det som inte blev så bra kan få en ny chans. Beskickningen är egentligen min favoritdel av keramiken. Då är sakerna man tillverkat liksom lika fulla av motsättningar som förlåtande.

Nyss tassade jag ner i morgontofflorna och inspekterade läget. Jag lyfte på lite plast som vi hade lagt över här och där, släppte in mer luft, vände ett par saker, och sen gick jag upp och kollade kaffepannan istället. Om en liten stund ska jag gå tillbaka och ordna till allt.

Mina grejor behöver definitiv mer hjälp än Judys. Men man kan alltid vara nöjd, så här långt.


Är det verkligen viktigt att städa?

Jag är inte så bra på att städa. Vi är inte så bra på det. Att städa är så tråkigt. Och otacksamt. Inte så konstigt att det så sällan förekommer i filmer och böcker. Ingen verkar tvätta heller.

Genom åren har vi ändå, mer eller mindre, utvecklat nån sorts system med olika ansvarsområden där den egna tröskeln får gälla. Men visst ser jag mig om först, innan jag går och öppnar dörren ifall Pilar eller Rafael eller Gertrudis eller någon annan knackar på. Hur ser det ut? Presentabelt? Tillräckligt?

Pilar, å andra sidan, sopar de två trappstegen upp till sin ytterdörr varje dag. Och en bit av gränden framför. Så klart jag tycker att det blir fint. Inne hos henne finns inte ett dammkorn. Det har jag sett. Det finns det inte hos Jose och Paco, eller Maruja och Rafael heller, eller hos Gertrudis och Antonio. (Gertrudis har ont i höfterna, så Paki hjälper henne.) Alla har dom det skinande rent. Våttorkade golv. Glänsande familjefoton. Alltid. Jag fattar inte hur det går till.

Inne i Malaga centrum är gatorna lika rena som Pilars trappa. De spolas av tidigt varje morgon. Och ibland någon gång till under dagen. Det har jag också sett med egna ögon.

Suck. Det är lätt att känna det som att man ligger efter. Men egentligen gillar jag ju att komma hem till den som har det rörigt. Då kan man kasta sig i deras soffa, och skratta.


Städning fungerar däremot väldigt bra om man har svårt att komma igång i ateljén. Om man säger till sig själv: OK, då det är lika bra jag dammsuger istället, då vips, så har man fått en mycket bättre eller i alla fall roligare idé.

Ella tycker att man kan blunda istället. Tills ett barmhärtigt mörker sänker sig.


(Man kan också få en ny alldeles ljuvlig liten piccolo levererad, och aldrig mer tycka sig ha tid att städa igen överhuvudtaget. Livet. Man måste älska det. )