Dag 35. Trygghet / Karantän. Corona. Lördag.

Tryggaräkan, ingen vara…’ sjöng vi skolan som barn. Jag förstod inte alls det ordet – ’tryggaräkan’ – men jag tänkte att det var väl som så mycket annat: Det var något som man skulle komma att förstå senare i livet. Jag tyckte inte att det spelade så stor roll att jag inte begrep just då.

”Tryggare kan ingen vara” / no one could be safer… Jag hade fullständigt missuppfattat texten.

Ibland var det förstås annat också, som jag inte förstod. Som när pappa, som arbetade på den stora morgontidningen, kom hem en kväll, drog fram den höga kökspallen, klev upp på den, (han var 190 cm, utan pall…) och annonserade till familjen att tidningen skulle läggas ner. Och att han skulle bli arbetslös. Och vi skulle hamna på gatan. Och det fick vi inte säga till någon enda människa för det var hemligt än så länge. Det visste bara fackföreningen.

Jag minns att jag tänkte att det skulle bli hemskt, att alla våra möbler och saker skulle stå där ute. Och vart skulle vi själva ta vägen? Men självklart skulle jag inte berätta för någon. På något vis kändes det ändå fint att han delade hemligheten med oss. Det betydde att vi hörde ihop.

(Fast vi i hamnade ju aldrig på gatan. Han hade överdrivit. Han var lite sån.)

Trygghet – det är kanske det vi behöver mest av allt dessa dagar. Även om jag fortfarande inte riktigt begripit exakt vad det är.

Kanske finns det inuti någonstans.

Det är vad jag funderar över nu.


bild: Linnea. From the serie :interiores.

2 reaktioner på ”Dag 35. Trygghet / Karantän. Corona. Lördag.

  1. Åhh…trygga räkan…(kallade jag den som liten) Mamma älskade att sjunga den. När hon låg för döden på Karolinska sjukhuset kom hennes kusin Birgitta (som sjöng i kammarkören) Mamma var så full av cancertumörer i hjärnan så hon kunde knappt prata. Vi satt där och Birgitta höll hennes hand. Då sa Birgitta ”Nä vi sjunger tillsammans”. Sedan sjöng vi allt vad vi hade…Tryggare kan ingen vara…än Guds lilla barna skara..och mamma log…sedan grät vi floder. Kort där efter dog mamma. Men det var en härlig stund då vi fick kontakt med henne igen. På något sätt tror jag att hon dog nöjd i sina fina örhängen som hon hade hela tiden. Jag vägrade att de tog bort dem, eftersom hon alltid ville vara lite tjusig…suck…De var härliga…Ivan och GunBritt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s