Jag känner mig ödmjuk.

Rudy i bussen på vägen hem genom bergen, i natten:

⁃ Jag är lite trött.

Vi har varit på benen i 10 timmar, spelande, dansande, pratande… Nu är vi på hemväg, tillsammans med de andra. Bara de sista kurvorna kvar. Inga gatlyktor, ett par enstaka möten. På bussens hatthyllor tronar instrument, hattar och skrynkliga plastpåsar med diverse överblivet. Jackor och koftor har krängts på, över nyss så bländvita skjortor. Det är mycket svalare nu. Och himlen är svart, bara en tunn månskära syns, men mobilskärmarna glimmar mellan sätena.

Hur många var vi som spelade? Dussintalet grupper. Hundratals människor, uppklädda, förberedda, förväntansfulla.

Och publiken? Många många… Småbarnsfamiljer, åldringar, studenter, ungdomar i dreads, män i kavajer, mammor i blommiga kjolar, eller vinterjackor med fuskpäls i kapuschongen. Anything goes för publiken. Även att stå tätt tätt till intill spelmännen – de ska stå tätt intill. Gitarrhalsarna sträcks rakt upp för att ta så lite plats som möjligt. Dansarna snurrar tätt intill varandra. Kastanjetternas färgglada band flyger i luften ovanför. Någon i publiken blir trampad på fötterna. Någon spelman får sött vin spillt på västryggen. ¡Olé! Det är fiesta.

Fiesta Mayor i Malaga är årets ojämförligt största festival för verdiales, den lokala folkmusiken i bergen. Och det är enda gången på året då tävlingsmoment ingår. Vi, varje grupp, blir poängsatta. Hur vi spelar, hur vi dansar, hur vi sjunger. Hur vi tar oss ut över huvud taget, allt bedöms. Det är inte på blodigt allvar, men vilka vill hamna sist? TV och tidningar är på plats. Alla har laddat i veckor.

Nej, vi är trötta nu. Vi har gjort vårt.

Jag känner mig ödmjuk. Vad annat kan man säga? Trött, och ödmjuk inför att vara så välkomnad av så många.

Det är mellandagar i Andalucia.

Video
Video

Foton: Rafael Fernández Pacheco