(dag 56) Corona. Aldrig trott.

Oftast är här så tyst och stilla att man kan höra grannen röra runt i tekoppen, om vi bägge har köksfönstren öppna mot kvällsbrisen. Men ibland kör Paco sin fyrhjuling genom gränden, ibland ropar Rafael Jr med hög röst åt Laura att komma och hjälpa Maruja, ibland borrar Alvaro envist och länge med en rejäl borrmaskin i rummet som han renoverar. (Han river en hel vägg.) Ibland skäller hundarna. Eller så sparkar barnen boll mot muren på vår lilla plaza (men i så fall bara under den timme dom får vara utomhus, just nu).

Så är det bara. Det är inget man klagar på. Det vore ytterst konstigt att göra det. Ljud får man tåla.

Ändå stänger jag noga fönstren när jag spelar piccolo. Eller går till ett annat rum, som vetter åt ett annat håll, om det sitter någon på framsidan. Fånigt. Jag borde genast sluta med det. Verkligen. Vem bryr sig!

Jag läste att Spanien anses inneha andraplatsen i världen när det kommer till ljudnivå. Bara ett land är värre. Japan! Det trodde jag inte. Japan?!

PS. Det är en halvtimme med bil till pizzerian i Torre del Mar. Från idag kan man beställa för hämtning. (Inget annat, i övrigt har dom stängt. Man får bara gå fram till kassan och betala och hämta upp. Inte fick vi några andra lättnader heller, som andra halvan av landet.)

Det var det värt!

Det hade jag heller aldrig trott – att jag skulle tycka. Hämtpizza!?


Dag 23. Corona. Karantän. Måndag.

Nu börjar påsk. Nu är det Semana Santa, Spaniens största högtid. Normalt sett skulle varenda stad och varenda liten by i hela landet haft fullt upp i veckor, månader ibland, med att förbereda sig.

I norr brukar det vara lite högtidligare, men inte här i Andalusien. Här brukar det vara fest.

Brukar.

I vanliga fall pågår det hela veckan. Affärerna stängda. Gatorna upplåtna för processionerna. Los nazarenos, som går först, är klädda i kåpor och höga, spetsiga hattar, och har sina ansikten täckta. (Man ska vara ödmjuk, inte skylta med vem man är som vill sona sina synder – eller med att man eventuellt har hyrt in en student att ta ens plats). Bakom kommer välordnade rader av uppklädda män, bärande på jättelika plattformar med scener ur Jesus liv. Pasos, väldigt dekorerade, väldigt tunga. Rökelsen doftar.

Normalt sett alltså.

Restaurangerna brukar vara öppna till långt inpå natten. Maten är god. Familjerna samlade, vännerna kramas, kindpussas. Barnen springer runt och samlar stearindroppar från nazarenernas långa ljus till större och större bollar. Ibland lyfter någon lite på sin förklädnad och ler mot dem, droppar lite extra stearin, passar på att ta en klunk öl, eller några bloss på en cigarrett. Kontrasten gör bara den sorgsna trumpetmusiken ännu mer suggestiv.

Det brukar vara mycket kors och mycket religion också, och för några är det yttersta allvar. Fast för de flesta är det mest fest och vackert och en anledning till att träffas.

(Och dom som varit med för många gånger förr, dom brukar packa bilen full med mat och släkt och åka ut till byn istället. Eller till ett hotell vid havet. Årets första semester. Vintern är slut.)

Så brukar det vara. Den här veckan. Fast inte i år, såklart.

De ofattbara kontrasterna.

På väg hem igen, i natten. Med buss. Det är riktigt mörkt ute. Vi åker först den nya motorvägen från Granada, och sen västerut. Allt vi ser är ljusen från spridda byar. Men innan vi viker av mot våra egna berg kommer vi att ana havet där ute.

Vi har varit på utflykt med verdialesgruppen, vårt spanska folkdanslag. Vi åkte iväg klockan 6 i morse. Vi har dansat, spelat, pratat och umgåtts med andra hela långa dagen. Snart är vi hemma igen.

Alla har tystnat i bussen. Men det betyder inte att vi sover. Det är en modern buss. Vi underhålls med action film. Eller någon sorts kombinerad action/komedi. Ljudet är högt uppskruvat. Några av oss är äldre. Några är betydligt yngre. Ingen störs av ljudvolymen. Eller det är åtminstone ingen som klagar.

Ibland börjar jag tänka på annat. Speciellt när jag är trött. Och det är mörkt därute.

Längs just den här sträckan – fast innan motorvägen byggdes – mellan Malaga och Almeria, gick en gång dödens karavan.

Det var en dag i februari 1937, under det spanska inbördeskriget. Dagen då Malaga föll. Och Franco-armén tog över. Dagen då många förstod att de måste fly, genast. Till Almería, för att där hitta båt till Barcelona och säkerhet. Man beräknar att det var 150.000 människor som gav sig av. Unga män, hela familjer, gamla – uppbrottet var plötsligt. Flykt. De flesta gick till fots.

Bara 30.000 kom levande fram till Almeria.

Vad de inte visste var att det som skulle möta dem längs vägen var en grym, intensiv och systematisk beskjutning med kulor och bomber från italienska och tyska krigsfartyg och flygplan utanför kusten. Och att ingen skulle stoppa slakten.

30.000 av 150.000.

Dödens Karavan.

Kontrasten mot idag är nästan obegriplig. Men det som hände är en del av den historia som format de människor jag träffat under dagen.

De pratas inte så mycket om det. För de gamla har önskan att till sist leva sina liv fullt ut tagit över. Och vem kan klandra dom för att de hellre vill skratta, dansa, och pussa på barnbarnsbarn.

De yngre? Vi andra? Vad händer när historien upprepar sig?

Sådant jag tänker på, i natten, på vägen hem.

A Almeria. From serie :Interiores.