Jag känner mig ödmjuk.

Rudy i bussen på vägen hem genom bergen, i natten:

⁃ Jag är lite trött.

Vi har varit på benen i 10 timmar, spelande, dansande, pratande… Nu är vi på hemväg, tillsammans med de andra. Bara de sista kurvorna kvar. Inga gatlyktor, ett par enstaka möten. På bussens hatthyllor tronar instrument, hattar och skrynkliga plastpåsar med diverse överblivet. Jackor och koftor har krängts på, över nyss så bländvita skjortor. Det är mycket svalare nu. Och himlen är svart, bara en tunn månskära syns, men mobilskärmarna glimmar mellan sätena.

Hur många var vi som spelade? Dussintalet grupper. Hundratals människor, uppklädda, förberedda, förväntansfulla.

Och publiken? Många många… Småbarnsfamiljer, åldringar, studenter, ungdomar i dreads, män i kavajer, mammor i blommiga kjolar, eller vinterjackor med fuskpäls i kapuschongen. Anything goes för publiken. Även att stå tätt tätt till intill spelmännen – de ska stå tätt intill. Gitarrhalsarna sträcks rakt upp för att ta så lite plats som möjligt. Dansarna snurrar tätt intill varandra. Kastanjetternas färgglada band flyger i luften ovanför. Någon i publiken blir trampad på fötterna. Någon spelman får sött vin spillt på västryggen. ¡Olé! Det är fiesta.

Fiesta Mayor i Malaga är årets ojämförligt största festival för verdiales, den lokala folkmusiken i bergen. Och det är enda gången på året då tävlingsmoment ingår. Vi, varje grupp, blir poängsatta. Hur vi spelar, hur vi dansar, hur vi sjunger. Hur vi tar oss ut över huvud taget, allt bedöms. Det är inte på blodigt allvar, men vilka vill hamna sist? TV och tidningar är på plats. Alla har laddat i veckor.

Nej, vi är trötta nu. Vi har gjort vårt.

Jag känner mig ödmjuk. Vad annat kan man säga? Trött, och ödmjuk inför att vara så välkomnad av så många.

Det är mellandagar i Andalucia.

Video
Video

Foton: Rafael Fernández Pacheco

Jag köpte egna kastanjetter och försökte smälla med dom.

Jag, vi, spelar folkmusik. Verdiales. Vi dansar också. Om någon hade sagt för några år sen att jag skulle komma att göra det (i Spanien dessutom!), då hade jag bara skrattat.
Men nu är det så. Vi spelar folkmusik.

Verdiales är sen gammalt. Det spelas i byarna häromkring. Gitarrer, en fiol, kanske en luta, rytminstrument, sång, dans. Mycket glädje. Mycket gemenskap. Ibland spelar man till långt långt in på småtimmarna.

Jag tvivlar fortfarande på min förmåga. Jag kunde verkligen varken spela eller dansa alls när vi började. Musik var aldrig min grej. Nu satt jag plötsligt, torsdag efter torsdag, på en stol i ett hörn i ett främmande klassrum, och log så snällt och icke-besvärat som det bara gick, medan jag med stigande misströstan försökte begripa hur de andra kunde följa rytmen, snurra på rätt ställe, lyfta knän och stampa i golvet. Och smattra med kastanjetter i takt! Omöjligt.

Dom verkade ha så roligt.

Inte jag. Jag undrade vad dom egentligen tänkte om mig, som satt där. Och log.

Rudy gjorde framsteg med gitarren. Jag köpte egna kastanjetter och försökte smälla med dom. Den där dubbelsmällen! Omöjlig.

Ibland överdrev jag någon snuva och stannade hemma från lektionen.

Men när jag sakta började misstänka mig själv för att helt enkelt bara vara för ängslig, så satte jag fötterna i golvet och försökte följa de andra. Jag är inte ängslig! Jag vill inte vara någon som är ängslig! Sväng. Snurra, stampa, snurra igen, foten fram, foten tillbaka. Upp med armarna.

Sen hände något. Det var ju roligt! Jag snurrade samtidigt som de andra. En gång. En gång till! Dom log tillbaka!

Det har gått 4 år. Eller mer. Jag tror jag kommer att fortsätta. Dom gav inte upp. Varför skulle jag göra det? Ikväll spelar vi på baren i Almachar. Till långt in på småtimmarna.

Allt är möjligt sa pappa. Och Ella.

Mer om verdiales