Betydelsen av alla dessa saker.

När jag var barn gick vi alltid in på Tempos pappersavdelning i Farsta Centrum på vägen hem från skolan. Vi luktade på varje suddgummi, bläddrade i varje liten anteckningsbok med guldsnirklar på framsidan och vi smygprovade pennor på prisetiketterna på hyllkanten. Vi stannade länge. Sen gick vi hem och åt cornflakes med mjölk och mycket socker, i väntan på att resten av familjen också skulle dyka upp och det var dags att börja hjälpa till med att skala potatis till middagen.

Sista eftermiddagen i Stockholm för den här gången snurrar jag runt en stund på stan. Är det något som ska köpas? Tas med hem? Behöver vi något? Precis som när jag var liten nyper jag i material, och vänder och vrider på en och annan liten sak. Men jag stannar inte länge. Och jag köper ingenting. Jo, en chokladask till kattvakten.

Jag har redan saker. En hel del av dessa saker har jag dessutom släpat med mig världen över. Saker som inte ens är vackra. Eller värdefulla. Vem vet, om allt brann upp, om allt försvann på en sekund, så skulle jag kanske inte ens sakna något av det, men det kan jag ju inte veta. Så jag värnar om det jag har. Kanske mer än jag vill erkänna.

Varje dag ser jag i media att vi uppmuntras till att rensa upp och göra oss av med saker, men jag kan inte riktigt förmå mig till det. De är ju berättelser. Om mig, om min historia, min klass, mina föräldrar, mina strider och misslyckanden och mina framgångar. Berättelser som jag inte gärna vill vara utan. De förklarar en del, och på sätt och vis ger de mig förståelse över vem jag är och var jag hör till.

Men sakerna skänker förstås egentligen bara ljus över det förflutna. De säger ingenting om framtiden. Eller om vilken plats jag kommer att ha i morgon. Kanske är det just det som jag fortfarande är nyfiken på, när jag en torsdagseftermiddag snurrar runt i butikerna Stockholm city och tittar på vackert skyltade (och definitivt väldigt snyggt belysta), saker i butikshylla efter butikshylla. Jag hoppas att det inte bara rör sig om vilsenhet. Men i så fall delar jag den med väldigt många andra människor.

PS Mamma bor på demensboende. Hon flyttar på sina saker hela tiden. Och hon gömmer dom. Vi vet inte varför. En dag var en av de små lådorna i soffbordet försvunnen. Till sist hittade vi den, på en pall som hon hade skjutit in under ett annat bord, allra längst in mot väggen, där ingen kunde se den.

Pierre Bourdieu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s