Om etiketter – och om att lite bli en annan.

Ella in the Garden, no 33

Det är över 30 år sedan jag första gången packade ihop och flyttade till andra sidan världen. Den gången var det först Kalifornien. Sen Arizona. Det var innan internet, innan facetime och innan skype. Då ringde man bara kvarlämnade familjemedlemmar och vänner på julaftnar, från en telefon som satt på väggen i hallen och som hade en lång krullig sladd. Det var dyra och knastriga samtal. Ibland skickade man vykort och paket. Någon gång spelade man in ett kassettband och la det i ett vadderat kuvert med blåvita etiketter – ’by air’ – klistrade över både framsidan och baksidan.

Min engelska blev rätt bra med åren i USA. Men jag blev lite av en annan. En som fick tänka efter lite mer innan hon kastade sig in i samtal. En som alltid hade etiketten ‘from Europe ’ klistrad i pannan.

Efter nästan 10 år flyttade jag tillbaka till Sverige. (Nej, jag hade inte ens varit där och hälsat på). Svenskan var det inget fel på. Den satt i ryggmärgen. Men den räckte inte riktigt till. Det var så mycket som hade förändrats. Mjölkpaketen såg helt annorlunda ut. Busslinjerna hade nya nummer. Samtalsämnen var inte desamma. Jag var inte densamma.

Ibland visste jag inte längre exakt vilket det rätta svenska ordet att använda borde vara. Men jag aktade mig noga för att ta till engelska. Jag var rädd att det skulle ge mig etiketten ’lite mallig.’ Som någon som kände sig förmer. Som inte tyckte svenskan dög.

Nu är jag inne på nästa kapitel. Nu blir jag delvis en annan en gång till. Nu bor jag i ett gammalt hus i bergen i Andalucia och pratar knagglig spanska och äter middag klockan två, är utlänning men inte från England, ligger inte på stranden om dagarna, älskar inte öl, dansar verdiales på bar Miguel men orkar inte alltid stanna uppe till långt inpå småtimmarna. Någon som låter håret växa långt och grått, som gör konst fast aldrig i olja och som har börjat spela piccolo. Och som ibland känner sig dum för att hon inte alltid förstår vad alla säger.

Fast – ju fler och motstridiga etiketter, desto enklare börjar det kännas att helt enkelt bara vara sig själv, mitt i alltihop.

Betydelsen av alla dessa saker.

När jag var barn gick vi alltid in på Tempos pappersavdelning i Farsta Centrum på vägen hem från skolan. Vi luktade på varje suddgummi, bläddrade i varje liten anteckningsbok med guldsnirklar på framsidan och vi smygprovade pennor på prisetiketterna på hyllkanten. Vi stannade länge. Sen gick vi hem och åt cornflakes med mjölk och mycket socker, i väntan på att resten av familjen också skulle dyka upp och det var dags att börja hjälpa till med att skala potatis till middagen.

Sista eftermiddagen i Stockholm för den här gången snurrar jag runt en stund på stan. Är det något som ska köpas? Tas med hem? Behöver vi något? Precis som när jag var liten nyper jag i material, och vänder och vrider på en och annan liten sak. Men jag stannar inte länge. Och jag köper ingenting. Jo, en chokladask till kattvakten.

Jag har redan saker. En hel del av dessa saker har jag dessutom släpat med mig världen över. Saker som inte ens är vackra. Eller värdefulla. Vem vet, om allt brann upp, om allt försvann på en sekund, så skulle jag kanske inte ens sakna något av det, men det kan jag ju inte veta. Så jag värnar om det jag har. Kanske mer än jag vill erkänna.

Varje dag ser jag i media att vi uppmuntras till att rensa upp och göra oss av med saker, men jag kan inte riktigt förmå mig till det. De är ju berättelser. Om mig, om min historia, min klass, mina föräldrar, mina strider och misslyckanden och mina framgångar. Berättelser som jag inte gärna vill vara utan. De förklarar en del, och på sätt och vis ger de mig förståelse över vem jag är och var jag hör till.

Men sakerna skänker förstås egentligen bara ljus över det förflutna. De säger ingenting om framtiden. Eller om vilken plats jag kommer att ha i morgon. Kanske är det just det som jag fortfarande är nyfiken på, när jag en torsdagseftermiddag snurrar runt i butikerna Stockholm city och tittar på vackert skyltade (och definitivt väldigt snyggt belysta), saker i butikshylla efter butikshylla. Jag hoppas att det inte bara rör sig om vilsenhet. Men i så fall delar jag den med väldigt många andra människor.

PS Mamma bor på demensboende. Hon flyttar på sina saker hela tiden. Och hon gömmer dom. Vi vet inte varför. En dag var en av de små lådorna i soffbordet försvunnen. Till sist hittade vi den, på en pall som hon hade skjutit in under ett annat bord, allra längst in mot väggen, där ingen kunde se den.

Pierre Bourdieu

Malaga – Stockholm med … (flyg)

Jag har gjort det onämnbara – jag har flugit. Drygt 4 timmar från Malaga till Stockholm. Allt mitt miljötänkande under året är antagligen utsuddad i ett enda svep. Två var vi dessutom. Rudy och jag. Vi har rest till Stockholm. För en vecka. En liten vecka.


Mannen i flygstolen bredvid mig beställer en gin och tonic och blir lite pratsam. Nyss fyllda 90 är han pâ väg hem från Andalucia, med fru och son. Allt är nu påskrivet, huset där nere är nu sonens. Själva har dom blivit för gamla.

⁃ Jag hade gärna stannat livet ut, men hon där ville inte det. Han pekar på kvinnan som småsover på andra sidan mittgången. Stockholm? Det blev inte som vi tänkt. Vi har bara en liten liten lägenhet. Vi hade en 5-rummare förut, men vi bytte den mot sonens för flera år sen. Jag tycker vi kan byta tillbaka nu, men det vill inte han.

Han lutar sig över gången och riktar sig till mannen som sitter på andra sidan frun.

⁃ Roger. Min nya vän här tycker att vi ska byta lägenheter med varandra igen.

Han vänder sig tillbaka till mig.

⁃ Vi kunde tagit över min systers också, men hon där, hon ville inte det

15 minuter till landning.

⁃ Vår dotter ska hämta oss på flygplatsen. Men hon blir sen så vi sitter kvar sist. Och vi är inte så snabba längre. Gå före ni. Han drar in knäna.

⁃ Min bil. Hon hämtar oss i min bil. Det är hon som kör den nu.

Vid bagagebandet står redan sonen. Han har hittat en bekant. Jag hör honom berätta att mamman är dålig. Och pappan hopplös.

⁃ Han blir helgalen om inte saker ligger i samma kökslåda som han tror de ska. – Herregud, skrattar han till, med plötslig och äkta ömhet. Han har inte bott där nere på fem år!

Det sista Rogers pappa sa till mig när vi krånglat oss ut i flygplansgången var: ’Lycka till’.

Jag borde ha frågat ’Lycka till med vad?’ Och jag borde inte flyga längre.

I Stockholm är det kolmörkt kl 4 på eftermiddagen. Och småregnigt. Inne på alla Europas flygplatser är det ständigt samma väder.

Men i Stockholm kan man som pensionär köpa ett kort som gäller för fria resor på alla bussar och lokaltåg i en hel vecka för 225 kr. Det är drygt 20 €.

https://sl.se/sv/kop-biljett/#/periodbiljett