Om böcker. Förutom om att läsa dem.

Jag har en hel del böcker. Man samlar på sig över åren. Men jag har tyckt att det finns gränser. Så jag har försökt att göra mig av med många. Jag har gett bort dom, ”glömt” dom, lämnat kvar dom, skapat konst av dom, använt dom för att stötta upp andra saker, gjort ett gratisbibliotek utanför dörren, lämnat in dom på andrahandsaffärer, och mer. (Bara en enda bok har jag använt till att starta brasa med. Det är ovanligt. Men den var så fruktansvärt dålig. Det kändes OK.)

Inget av detta har hjälpt. Alla försök till att att gallra ut mitt bibliotek – eller åtminstone skapa någon sorts ordning – har misslyckats. Böckerna har inte ens låtit sig sorteras. Inte efter författare, inte efter ämne, inte efter färg. Ingenting.

Istället fortsätter ständigt nya böcker att hitta in i mitt hem. De multiplicerar sig, de infiltrerar bland de jag trots allt har tänkt att jag velat behålla. De dyker upp på nya platser. Små böcker, stora, höga, gröna, blå, röda, feta, några med hundöron, några så tunna att de inte ens kan stå upp på egen hand, några tjocka och klumpiga och med titlar som knappt går att urskilja. Vissa med glättiga omslag, som ibland lovar mer än de kan hålla. Alla typer av böcker.

De bara fortsätter att anlända.

Nu har jag bestämt att de kan stanna. Allihopa. Överallt.

Kriget är över. Ibland måste man helt enkelt ge upp.

Ibland är det faktiskt lugnast så.


Livets lott – eller konsten att vara nöjd.

När yngsta barnet var 7 år gav någon honom en bok i present som var lite speciell. Den var liksom interaktiv – med den tidens mått. Den ställde frågor, och uppmuntrade till aktiviteter. En del sidor hade utstansade hål, flikar, eller luckor. Det fanns en sida med ett lyckohjul också, och den hade en pil som man kunde snurra på. Den allra största delen av cirkeln var helt tom. Men det fanns en liten liten skärva som var ifylld. Oddsen att pilen skulle stanna just där var förstås minimala. Texten intill förklarade att det var lika höga odds att pilen stannade där, som att man skulle vara född i ett sammanhang som erbjöd tak över huvudet, tillräckligt med mat i magen, tillgång till utbildning och sjukvård, fred, frihet,och mänsklig värme.

Just saying.

Ella in the Garden, no 4

PS Idag kom äntligen min piccoloflöjt.


Betydelsen av alla dessa saker.

När jag var barn gick vi alltid in på Tempos pappersavdelning i Farsta Centrum på vägen hem från skolan. Vi luktade på varje suddgummi, bläddrade i varje liten anteckningsbok med guldsnirklar på framsidan och vi smygprovade pennor på prisetiketterna på hyllkanten. Vi stannade länge. Sen gick vi hem och åt cornflakes med mjölk och mycket socker, i väntan på att resten av familjen också skulle dyka upp och det var dags att börja hjälpa till med att skala potatis till middagen.

Sista eftermiddagen i Stockholm för den här gången snurrar jag runt en stund på stan. Är det något som ska köpas? Tas med hem? Behöver vi något? Precis som när jag var liten nyper jag i material, och vänder och vrider på en och annan liten sak. Men jag stannar inte länge. Och jag köper ingenting. Jo, en chokladask till kattvakten.

Jag har redan saker. En hel del av dessa saker har jag dessutom släpat med mig världen över. Saker som inte ens är vackra. Eller värdefulla. Vem vet, om allt brann upp, om allt försvann på en sekund, så skulle jag kanske inte ens sakna något av det, men det kan jag ju inte veta. Så jag värnar om det jag har. Kanske mer än jag vill erkänna.

Varje dag ser jag i media att vi uppmuntras till att rensa upp och göra oss av med saker, men jag kan inte riktigt förmå mig till det. De är ju berättelser. Om mig, om min historia, min klass, mina föräldrar, mina strider och misslyckanden och mina framgångar. Berättelser som jag inte gärna vill vara utan. De förklarar en del, och på sätt och vis ger de mig förståelse över vem jag är och var jag hör till.

Men sakerna skänker förstås egentligen bara ljus över det förflutna. De säger ingenting om framtiden. Eller om vilken plats jag kommer att ha i morgon. Kanske är det just det som jag fortfarande är nyfiken på, när jag en torsdagseftermiddag snurrar runt i butikerna Stockholm city och tittar på vackert skyltade (och definitivt väldigt snyggt belysta), saker i butikshylla efter butikshylla. Jag hoppas att det inte bara rör sig om vilsenhet. Men i så fall delar jag den med väldigt många andra människor.

PS Mamma bor på demensboende. Hon flyttar på sina saker hela tiden. Och hon gömmer dom. Vi vet inte varför. En dag var en av de små lådorna i soffbordet försvunnen. Till sist hittade vi den, på en pall som hon hade skjutit in under ett annat bord, allra längst in mot väggen, där ingen kunde se den.

Pierre Bourdieu