Betydelsen av alla dessa saker.

När jag var barn gick vi alltid in på Tempos pappersavdelning i Farsta Centrum på vägen hem från skolan. Vi luktade på varje suddgummi, bläddrade i varje liten anteckningsbok med guldsnirklar på framsidan och vi smygprovade pennor på prisetiketterna på hyllkanten. Vi stannade länge. Sen gick vi hem och åt cornflakes med mjölk och mycket socker, i väntan på att resten av familjen också skulle dyka upp och det var dags att börja hjälpa till med att skala potatis till middagen.

Sista eftermiddagen i Stockholm för den här gången snurrar jag runt en stund på stan. Är det något som ska köpas? Tas med hem? Behöver vi något? Precis som när jag var liten nyper jag i material, och vänder och vrider på en och annan liten sak. Men jag stannar inte länge. Och jag köper ingenting. Jo, en chokladask till kattvakten.

Jag har redan saker. En hel del av dessa saker har jag dessutom släpat med mig världen över. Saker som inte ens är vackra. Eller värdefulla. Vem vet, om allt brann upp, om allt försvann på en sekund, så skulle jag kanske inte ens sakna något av det, men det kan jag ju inte veta. Så jag värnar om det jag har. Kanske mer än jag vill erkänna.

Varje dag ser jag i media att vi uppmuntras till att rensa upp och göra oss av med saker, men jag kan inte riktigt förmå mig till det. De är ju berättelser. Om mig, om min historia, min klass, mina föräldrar, mina strider och misslyckanden och mina framgångar. Berättelser som jag inte gärna vill vara utan. De förklarar en del, och på sätt och vis ger de mig förståelse över vem jag är och var jag hör till.

Men sakerna skänker förstås egentligen bara ljus över det förflutna. De säger ingenting om framtiden. Eller om vilken plats jag kommer att ha i morgon. Kanske är det just det som jag fortfarande är nyfiken på, när jag en torsdagseftermiddag snurrar runt i butikerna Stockholm city och tittar på vackert skyltade (och definitivt väldigt snyggt belysta), saker i butikshylla efter butikshylla. Jag hoppas att det inte bara rör sig om vilsenhet. Men i så fall delar jag den med väldigt många andra människor.

PS Mamma bor på demensboende. Hon flyttar på sina saker hela tiden. Och hon gömmer dom. Vi vet inte varför. En dag var en av de små lådorna i soffbordet försvunnen. Till sist hittade vi den, på en pall som hon hade skjutit in under ett annat bord, allra längst in mot väggen, där ingen kunde se den.

Pierre Bourdieu

Vem älskar november i Mellansverige?

Valsen, av Ninna Kapadia

Brorsan bor alldeles utanför själva Stockholm. Det är bara en kort stund med buss.

När jag var här i somras gick jag genom björkallén i natten. När regnet plötsligt överraskade ställde jag mig under grenarna och väntade. När jag kom fram till huset hade håret torkat.

Nu är det november. Det är ännu bara eftermiddag och vi går genom parken på väg till middag hos yngste sonens och minsta barnbarnet. Det är redan väldigt mörkt ute. Jag lyser med mobilens ficklampa för att inte trampa i de värsta pölarna. Vi sneddar över den tömda stora plaskdammen.

Inomhus är det varmt och ljust. Vackert. Bordslampor, taklampor. Ljuslyktor.

Jag vet att under novemberkvällarna går folk på kurser och möten, och dom åker till sin kör och sjunger tillsammans. Man vänjer sig vid mörkret, säger dom, man vänjer sig vid allt. Linnea säger att man faktiskt till och med kan tycka om det. Hon säger att det kan vara som en lättnad. Att man kan tycka att när november äntligen kommer, så är det som att få krypa in under en filt, och bli lämnad ifred för ett tag. Alla tillägger att det blir bättre när snön kommer.

Om den kommer

Man vänjer sig?

Saga Wendotte, på Fotografiska i Stockholm

Nästa dag går vi till Fotografiska. Vi ser snö på bild. Det är faktiskt riktigt vackert. Jag önskar alla i Stockholm, av hela mitt hjärta, att snön kommer snart, att det blir precis lagom mycket snö, och att den ligger kvar precis lagom länge. Men själv har jag lite hemlängtan, efter mina berg och min solnedgång. Dit där frosten aldrig når. Blev jag någon annan när jag bytte plats? Eller bytte jag plats för att jag var någon annan? Eller kanske är jag bara jag. Precis som Ella.

Fotografiska museet i Stockholm.

I Stockholm fikar man.

Ella in the Garden no 4

I Stockholm fikar man. Så klart. Överallt. Hela tiden. Fika hemma, fika ute. Morgonfika. Förmiddagsfika. Fika på maten. Eftermiddagsfika… Fika med dopp eller utan dopp (undrar hur Google översätter det!) Varje liten kiosk i tunnelbanan säljer nybakade kanelbullar, 4 stycken för priset av 3, att ta med, om man inte vill komma tomhänt. ”Verkligen inte så pjåkiga bullar heller”, hör jag mig själv säga.

Pjåkiga?!!

Det är i Stockholm vi är den här veckan. En plats där man pratar mitt modersmål, svenska, kring ovanligt många köksbord. Det får mig att lyssna lite noggrannare på hur saker sägs.

’Inte pjåkig’ betyder i princip något som man inte tycker är så dåligt. Som är bra med andra ord.

Jag blir tvungen att slå upp det lite utförligare. ’Pjåkig’ betyder dålig. Men det används nästan alltid tillsammans med ’inte’, alltså då man menar att något är bra. ”Men ordet kan härledas till svensk dialekt, där det har haft innebörden att ’syssla med onyttiga ting’ ”

Som att ’fika’ då? ! En rätt onyttig syssla förstås. Egentligen. Om man inte tycker att onödiga sysslor helt enkelt inte är så pjåkiga.

Några dagar i november-Stockholm gör mig inte bara lite extra uppmärksam. Det sätter hemvanda saker i nytt ljus.

Kanske ska jag måla väggarna gråa i ateljén när jag kommer hem. Jag menar allvar.